Herretienst går framför gudstjenst... skämtade vor Dittmar och uppsteg med detsamma från bordet. Bernhard tog afsked, äfvensom Brenner, hvilken ge heimerådet öfverhopade med artigheter, dem han bifogad det tillägg, att ryttmästaren rätt gerna kunde presenter: sin vän för Gyllenstjerna och Horn, då han vore gansk: säker om befordran. Knappast hade likväl dörren hunnit igenläsas efter dem innan det artiga leendet förbyttes till ett rysligt hån. den nyss förut så milda blicken speglade sig hat och hämnd Gå, usling, nedrige konungatjenare! Du skall ej mer: återse denne yngling, och allt elände skall jag hopa öfve ditt hufvud!... Du befordrad... ha, ha, hal... Han öfverlemnade sig åt ett hejdlöst raseri... Fem månaders arbete är då förloradt... Och kan hända denne min enda son ryckt ur de rättrådiga hämnarcenas leder... för alltid... Han stadnade ett ögonblick och tycktes öfverlägga.. vAlit går mig så emot! Om jag skulle öfvergifva min; planer, låta Bernhard gifta sig... antaga Örnstedts namn?... Ett sjufaldt nej! skallade inom honom. : Skall jag för infallet af en pojke uppoffra mitt läng närda hat, hafva för intet lidit förnedring på förnedring och, till råga derpå, sjelf slå mina medsammansvurnes a dödsengeln invigda hämndesvärd ur deras händer? Nej nej! Hämnd ropar min makas och min förstföddes förti diga död öfvyer mördaren och hans ätt... Han rätade ut sig till sin fulla längd, och stod c stund med sänkt hufvud, stilla, liksom fastnaglad vi golfvet. Småningnm syntes han lugna sig och började åte gå fram och tilibaka... Hvad jag en gång förut lyckats utföra, kan ännu q gång ske... Bernhard erhåller i morgon bittida order al senast, klockan fyra, resa till Finsta .. n ;O, Carl, Carl! Hvem hade varit dig trognare än vi mn du ej utsträckt handen efter vår förmögenhet... Nej Om både englar och djeflar beskyddade honom, så måst dock din son... fallal TJUGUNIONDE KAPITLET. Sista gången vi träffade Ulrika Eleonora, funno Y henne sorgsen och j tårar... I dag var allt inom henm