UITURKLOLGCIL Ue De Yeg IUIIMULI Lal BAR, MAIA
tion m. m.
DE TYSKA OCH SVENSKA FRIHETERNA
Under denna titel förekommer i Götheborg
Handelstidning en artikel, hvaraf följande ut
drag synes förtjent att reproduceras:
En jemförelse emellan de rättigheter, som ut
ifrågavarande Jag tillförsäkras tyska folket, och dem
som det svenska i allmänhet ännu eger, kan e
vara likgiltigg för enhvar, som med deltagand
följer vårt eget samhällsskicks långsamma och oviss
utveckling och skådar andra länders framsteg. Y
vilja derföre företaga en sådan, så kort och sam
manträngd som möjligt.
I första artikeln medgifves hvarje tysk man ickt
blott att uppehålla sig och bo hvar som helst inon
riket, utan äfven att få bedrifva hvad slags närings
fång som helst, samt förvärfva borgarrätt inom kom:
munen. Det är först nyligen, som den svenske man:
nen i detta afseende kan sägas hafva erhållit denn:
rätt, och ännu i denna stund ser man den fattige
till följd af obestämda föreskrifter, ofta förnekas den:
samma.
I andra artikeln upphäfves all ståndsskillnaa
inför lagen. Adeln, såsom stånd, upphäfves. All
stånds-företräden afskaffas. Alla tyskar äro inför
lagen lika.
Hvem inser ej i hvilken ställning vi uti detta af-
seende befinna oss? Hvem har ej dagligen tillfälle
att skåda de orättvisor och förnärmelser, som den
hos oss ännu existerande ståndsskillnaden medför,
fastän det visserligen heter, att den icke i statslifvet
borde finnas? Hvem kan väl för sig dölja, att adelns
bibehållande såsom stånd och den adliga sjelfskrifna
representationsrätten varit en af de väsendtligastc
orsakerna att de principer af rättvisa och samhällig-
het, hvilka 1809 års revolution sökte göra gällande,
aldrig kunnat konseqvent fullföljas? Hvem vet ej
att ännu i dag finnas vissa fora privilegiata, och
att, äfven der sådana icke ifrågakomma, rättvisan
-beklagligen allt för ofta skipas mer med afseende på
personen än saken? I detta fall kan vår polismakt
till och med ofta sägas öppet håna både lag och
billighet.
Vidare upphäfvas i denna andra artikel alla tit-
Jar utan embete. Ingen får mottaga ordnar af ut-
ländsk makt. Hvilken ytterlig fåfänga underhålles
Ueremot icke hos oss, genom ett motsatt bruk? Fö-
Teckomma, såväl i det offentliga som det enskilda
lifvet, ej ständiga bevis på de missförhållanden, dc
oädla känslor och ofta olyckor, som denna fåfänga
alstrar! Och hafva ej alla försök att förmå regerin-
gen till en nyttig förändring i den delen, celler at
genom beskattning, o. s.v. afsvala utmärkelse-begä-
ret, misslyckats?
I tredje artikeln af samma lag lemnas garantier
för den personliga friheten, för hvilken våra lagar
ännu i dag icke visa den ringaste uppmärksamhet.
Så 1. ex. äro föreskrifterna för häktning ganska be-
stämda, och kan den blott ske (utan då brottslingen
gripes på bar gerning) efter domstols skriftliga be-
fallning. Ingen arresterad får under längre tid än
ett dygn undandragas sin lagliga domstol. Polisen
måste antingen följande dag frigifva eller till dom-
stol öfverlemna den häktade.
Undersökom deremot, huru hos oss ännu tillgår!
Kastom en blick in i våra fängelser, och skådom
huru för de obetydligaste förseelser, ofta blott mot
vissa s, k. ordningsstadganden, en mängd varelser
finnas inneslutne, lemnade till pris åt oseder, elände
och förtviflan öfver sina familjers öde och egen fram-
tid, och det under veckor och månader, ja åratal —
utan att kunna erhålla hvarken rättvisa eller delta-
gande. Trädom in i våra polisrätter och polishäk-
ten! Ofta äro de uppfyllde af personer, som derföre,
att ett eller annat obetydligt hinder uppstått vid
vittnesförhören, eller stundom åklagarens bortovaro,
eller derföre, att notarien ej hinner eller vårdar sig
att utskrifva protokollet, mäste i lång tid vandra
mellan häktena och poliskammaren, samt dväljas i
det, ofta själ- och kroppförstörande fängelset. För-
gäfves bedja anhöriga och vänner att få ansvara för
inställelsen af den oskyldige, eller för en obetydlig
sak anklagade. Årrestanten är anklagad i brott-
mål, lyder det vägrande svaret, — Den tyska lagen
stadgar tydligt, att blott för svårt brott borgen må
vägras. Vår lag, otydlig det är sannt, men tolkad
af våra vanliga domare, lemnar deremot den saken
tll godtycket.
Och sedan den oskyldige lidit — eller den föga
brottslige straffats svärare, än han bordt — hvad
gör den svenska lagen för honom? Den lemnar ho-
nom, att såsom en nåd få söka sig rättighet att —
åtala embetsmannen, eller domaren — och om po-
lis- eller exekutionsbetjenten, ådömd ersättning, gör
cession, uteblifver all ersättning för den armes orätt-
visa lidande. Den tyska lagen deremot tillförsäktar
honom slutligen om statens ersättnings-skyldighet.
Man må nu anse dödsstraffets nödvändighet ännu
påkallad i vissa fall; men ett stort steg är den ty-
ska lagens bud, att det blott må ådömas i de fall,
då brottet lyder under krigsdomstol, Ännu fattas
dock i den det ädlaste draget — vi mena dess af-
skaffande för politiska förbrytelser. Men man får
ej undra om, under-de orediga samhällsförhållanden,
i hvilka Tyskland ännu befinner sig, icke allt kunnat
i detta fall blifva så, som det borde; Det är i alla
afseenden bättre, att för de inbördes striderna hålla
sig till de enskilde, som. stå fram för: folkets sak,
än att försätta hela stora städer och samhällen ut-
om lagen, och med mord och brand härja och straffa
skyldige och oskyldige, för att försvara den så kal-
lade lagliga ordningen, hvilken ofta och flerestädes
blott. är uttrycket af våldets och listens godtycke.
Hemmet är fridlyst., — Sättet för husvisitation
noga bestämdt.
Jemförom dermed våra stadganden, och den, som
sett engelsmannens stolta blick, då han säger: mitt
hus är min borg,; den, som hört den frie amerika-
nen beskrifva sin trefnad i den från allt godtyckligt
våld beskyddande hyddan — den kan ej annat än
afundas tyska nationen, att se sig genom sina lag-
stiftare lofvad samma fördel, då vi ännu i Sverige
icke kunnat åter tillkämpa oss våra förfäders, ge
nom konungagodtycket, så snöpligt förlorade säker-
bet i denna del — — OS So - - -
Tilacå är i fråga OM SamMYets- och religionsfrihe-