niernas missförvaltning, och åberopade sir W
Molesworths utmärkta tal derom under sistz
parlamentssessionen. Han sade, att hela han-
deln med kolonierna ej gäller mera än om-
- kring 7 millioner pund, men att de kosta 4
millioner och att landet förlorar mera än de
tre millionerna genom differentialtull, 0. s. V
Det visade sig ock, att de kolonier, som finge
styra sig sjelfva och hade egna representant-
församlingar, icke kostade Englands statsfinanser
hälften så mycket i proportion, som de, hvilka
förvaltades egenmäktigt af kolonial-styrelsen.
Ur Molesworths tal citerade tal. vidare en hel
hop tänkvärda anmärkningar; t. ex. att gu-
vernören öfver Canada hade 7009 P. St. då
presidenten för Nordamerikanska fristaterna
blott hade 3000, och för ingen serskild istat mera
än 1,200 P. St. Likaså hade högsta domaren
i Canada 1,500 P. St., då den i staten New-
York blott hade 800, o.s. v. Afven anmärk-
tes missbruket, att de, som hade stora löner
i kolonierna, ofta hade ända till 3 och 4 ser-
skilda löner hemma i moderlandet. Tal. gil-
lade alltså Cobdens åsigt, att det isynnerhet
var inom krigsdepartementet, som ofantliga
besparingar kunde göras, (bifall) och talaren
uppgaf en mängd sådana. Han uppgaf t. ex.
att vid regementerna funnos på en gång öf-
verstar och öfverstelöjtnanter, oaktadt blott
en sådan regementsofficer behöfdes; och att de
utom lönen hade inkomster af beklädnaden,
så att de ofta kunde heldre anses såsom skräd-
dare än som militärer. Man kunde häraf finna
lösningen till den gåtan att skräddargiilet gjorde
. så stora kalaser för hertigen af Wellington.
De voro får af samma ull. (Skratt) ITan be-
skref vidare fiottan, med sina 199 amiraler,
hvaraf 183 på half sold, och 14, som gjorde
tjenst. Inom skogs- och jägeristaterna, voro äf-
ven stora besparingar att göra. Icke mindre
än 352 skogvaktare funnos blott för den så
kallade Newforest, med en hertig (af Cam-
bridge) i spetsen. Man kunde vara af med
alltsammans. Man sålde statens timmer till
amiralitetet, hvilket var att gifva med ena han-
den hvad man tar med den andra; men det
var kändt att enskilda sålde för vida bättre
köp det timmer, som de sjelfve köpte från
kronans skogar. Det var en hemlighet huru
sådant kunde löna sig; men detta erinrade om
konung Richards yttrande, då han utgaf ett
tillståndsbref att döda tre rådjur ur kongl.
parkerna: är detta ej nog för att döda tretti,
så är jag icke en konung. (Skratt.) Då de
hafva köpt 10 träd, fällas förmodligen 100.
Vidare granskade han anslagen åt diplomatiska
corpsen och pensionslistan ; den sednare upp-
gående till mer än 585,000 p. st. och å hvil-
ken man finner en regerande tysk konung (i
Hannover) hafva 21,000 p. st. såsom hertig af
Cumberland, samt en mängd personer, somi
aldrig gjort staten ringaste tjenst. Vidare an-
märkte han de ofantliga kostnaderna för poli-
sen i London och Dublin m. fl. ställen.
Sedan han slutat och bifallsropen upphört,
stadnade föreningen i det beslut, att statsfi-
nansernas nuvarande skick var högligen otill-
fredsställande, emedan icke endast utgifterna
så öfverdrifvet öfverstiga inkomsterna, utan
äfven ett ytterligt slöseri eger rum inom åt-
skilliga statsdepartementer.
Hr AA. Dunlop yttrade: Under de sista
tre, fyra åren har detta land varit i en högst
brydsam financiel ställning, ty inkomsterna
hafva icke kunnat betäcka utgifterna. Rege-
ringen har knappast kunnat betala de löpande
utgifterna. Detta sakernas skick måste upp-
höra (bifall), emedan man bör besinna att
oordnade financer alltid ledt och måste leda
till olyckor för ett folk. Man måste hafva
en utgiftsstat, som är mindre än inkomststa-
ten; eller rättare: man måste hafva ett öfver-
skott, hvarmed i fall af oförutsedda behof dessa
kunna förskjutas. Detta vore således frågan.
Man har sett under de sista åren, att reg.
sökt besvara den genom en förhöjd beskatt-
ning. Men detta bär sig ej. Landet kan ej
draga flera bördor. Man måste försöka att in-
bespara på utgifterna. Tal. ville att alla de,
som tjenade staten, skulle blifva betalte, och
väl betalte, och ingen visste bättre än de som
nu arbeta för finansreformen, att det är den
sämsta hushållning för det allmänna, alt be-
tala för litet för de tjenster som göras åt sta-
ten — emedan de voro alla handels- och nä-
ringsidkare, hvilka rätt väl veta värdet af att
tillräckligt vedergälla arbetet. (Högt bifall.)
Men hvad man hade rätt och pligt att fordra,
såsom vilkor för finansreformen, var, att ingen
måtte betalas för att göra ingenting, och att
inga inrättningar eller befattningar skola hål-
las uppe, utöfver hvad landet verkligen be-
höfver. Talaren kom härefter in på ungefär
de samma ämnen som mr Chambers, och yr-
kade framför allt besparingar vid armåen och
flottan.
Tal. förespådde att regeringen sjelf snart
skulle finna nödvändigheten att frigöra kolo-l
nierna, hvarigenom allena hushållning och be-
sparing blef möjlig i den delen af förvaltnin-
gen. En lindring i de öfverdrifna utlagor,
som landet nu utgör, skulle öka dess kraft
och fasthet, dess aktning af utländska makter
och gifva regeringen sjelf stora fördelar, der-
igenom att den skulle kunna uppmuntra kon -
ster och slöjder, samt tillvägabringa inre för-!
bättringar. Upphäfvandet af en betydlig del
beskattningar på tillverkningar och förbruk-
ningsartiklar, m. m., skulle gifva en ofantlig
lyftning till bandeln och industrien. Dessa
beskattningar utöfvade dessutom en högst men-
lig inflytelse på folkets moraliska tillstånd. Han
sade att enhvar, som hade tillgifvenhet för
landets grundlagar och liksom han, äfven ville
väl för dess aristokrati, borde uppmana denna
att sjelf, om den vore klarsynt, inse vigten
för sig af ofördröiliga mått och steeo till hus-