niernas missförvaltning, och åberopade sir W Molesworths utmärkta tal derom under sistz parlamentssessionen. Han sade, att hela handeln med kolonierna ej gäller mera än omkring 7 millioner pund, men att de kosta 4 millioner och att landet förlorar mera än de tre millionerna genom differentialtull, 0. s. V Det visade sig ock, att de kolonier, som finge styra sig sjelfva och hade egna representantförsamlingar, icke kostade Englands statsfinanser hälften så mycket i proportion, som de, hvilka förvaltades egenmäktigt af kolonial-styrelsen. Ur Molesworths tal citerade tal. vidare en hel hop tänkvärda anmärkningar; t. ex. att guvernören öfver Canada hade 7009 P. St. då presidenten för Nordamerikanska fristaterna blott hade 3000, och för ingen serskild istat mera än 1,200 P. St. Likaså hade högsta domaren i Canada 1,500 P. St., då den i staten NewYork blott hade 800, o.s. v. Afven anmärktes missbruket, att de, som hade stora löner i kolonierna, ofta hade ända till 3 och 4 serskilda löner hemma i moderlandet. Tal. gillade alltså Cobdens åsigt, att det isynnerhet var inom krigsdepartementet, som ofantliga besparingar kunde göras, (bifall) och talaren uppgaf en mängd sådana. Han uppgaf t. ex. att vid regementerna funnos på en gång öfverstar och öfverstelöjtnanter, oaktadt blott en sådan regementsofficer behöfdes; och att de utom lönen hade inkomster af beklädnaden, så att de ofta kunde heldre anses såsom skräddare än som militärer. Man kunde häraf finna lösningen till den gåtan att skräddargiilet gjorde . så stora kalaser för hertigen af Wellington. De voro får af samma ull. (Skratt) ITan beskref vidare fiottan, med sina 199 amiraler, hvaraf 183 på half sold, och 14, som gjorde tjenst. Inom skogsoch jägeristaterna, voro äfven stora besparingar att göra. Icke mindre än 352 skogvaktare funnos blott för den så kallade Newforest, med en hertig (af Cambridge) i spetsen. Man kunde vara af med alltsammans. Man sålde statens timmer till amiralitetet, hvilket var att gifva med ena handen hvad man tar med den andra; men det var kändt att enskilda sålde för vida bättre köp det timmer, som de sjelfve köpte från kronans skogar. Det var en hemlighet huru sådant kunde löna sig; men detta erinrade om konung Richards yttrande, då han utgaf ett tillståndsbref att döda tre rådjur ur kongl. parkerna: är detta ej nog för att döda tretti, så är jag icke en konung. (Skratt.) Då de hafva köpt 10 träd, fällas förmodligen 100. Vidare granskade han anslagen åt diplomatiska corpsen och pensionslistan ; den sednare uppgående till mer än 585,000 p. st. och å hvilken man finner en regerande tysk konung (i Hannover) hafva 21,000 p. st. såsom hertig af Cumberland, samt en mängd personer, somi aldrig gjort staten ringaste tjenst. Vidare anmärkte han de ofantliga kostnaderna för polisen i London och Dublin m. fl. ställen. Sedan han slutat och bifallsropen upphört, stadnade föreningen i det beslut, att statsfinansernas nuvarande skick var högligen otillfredsställande, emedan icke endast utgifterna så öfverdrifvet öfverstiga inkomsterna, utan äfven ett ytterligt slöseri eger rum inom åtskilliga statsdepartementer. Hr AA. Dunlop yttrade: Under de sista tre, fyra åren har detta land varit i en högst brydsam financiel ställning, ty inkomsterna hafva icke kunnat betäcka utgifterna. Regeringen har knappast kunnat betala de löpande utgifterna. Detta sakernas skick måste upphöra (bifall), emedan man bör besinna att oordnade financer alltid ledt och måste leda till olyckor för ett folk. Man måste hafva en utgiftsstat, som är mindre än inkomststaten; eller rättare: man måste hafva ett öfverskott, hvarmed i fall af oförutsedda behof dessa kunna förskjutas. Detta vore således frågan. Man har sett under de sista åren, att reg. sökt besvara den genom en förhöjd beskattning. Men detta bär sig ej. Landet kan ej draga flera bördor. Man måste försöka att inbespara på utgifterna. Tal. ville att alla de, som tjenade staten, skulle blifva betalte, och väl betalte, och ingen visste bättre än de som nu arbeta för finansreformen, att det är den sämsta hushållning för det allmänna, alt betala för litet för de tjenster som göras åt staten — emedan de voro alla handelsoch näringsidkare, hvilka rätt väl veta värdet af att tillräckligt vedergälla arbetet. (Högt bifall.) Men hvad man hade rätt och pligt att fordra, såsom vilkor för finansreformen, var, att ingen måtte betalas för att göra ingenting, och att inga inrättningar eller befattningar skola hållas uppe, utöfver hvad landet verkligen behöfver. Talaren kom härefter in på ungefär de samma ämnen som mr Chambers, och yrkade framför allt besparingar vid armåen och flottan. Tal. förespådde att regeringen sjelf snart skulle finna nödvändigheten att frigöra kolo-l nierna, hvarigenom allena hushållning och besparing blef möjlig i den delen af förvaltningen. En lindring i de öfverdrifna utlagor, som landet nu utgör, skulle öka dess kraft och fasthet, dess aktning af utländska makter och gifva regeringen sjelf stora fördelar, derigenom att den skulle kunna uppmuntra kon ster och slöjder, samt tillvägabringa inre för-! bättringar. Upphäfvandet af en betydlig del beskattningar på tillverkningar och förbrukningsartiklar, m. m., skulle gifva en ofantlig lyftning till bandeln och industrien. Dessa beskattningar utöfvade dessutom en högst menlig inflytelse på folkets moraliska tillstånd. Han sade att enhvar, som hade tillgifvenhet för landets grundlagar och liksom han, äfven ville väl för dess aristokrati, borde uppmana denna att sjelf, om den vore klarsynt, inse vigten för sig af ofördröiliga mått och steeo till hus