de fasansfulla inbördes krig och ömsesidiga förräderier i mitt, den tiden sönderslitna fädernesland, så må Gud förlåta honom glöms skan af hans yttersta och himmelska kall, medan menniskörna aldrig skulle kunna förlåta honom densamma. Rörande de upptäckter hr F. gjort och den kännedom han vunnit på sin Jorsalafärd. om katholska kyrkans tillstånd i södra länder, så tror jag mig, efter den bekantskap jag genom hans fromma polemik gjort med hans skaplynne, med säkerhet, innan hans resebeskrifning ännu sett dagsljuset, kunna i förhand uppgifva dess innehåll, ja till och med slå vad om att kapitlens antal och deras grundthemataå komma att vara följande: London: den evangeliska alliansen; Paris: lättsinnighet.och frivolitet; Berlin: upplysning och fiilosofi?; Mänchen: ultramontansk dumhet; Wien: sinnlighet och lefnadslust; Rom: syndaförlåtelse för penningar; Neapel: bigotteri och skyhög vidskepelse; Jerusalem: det nyligen stiftade anglikopreussiska episkopatet. Återstår hr F:s välmenta råd till mig att genomläsa den Augsburgska trosbekännelsen, för att öfvertyga mig, huru orätt jag haft i både att tro honom icke vara fullt hemmastadd i Luthers sannskyldiga skrifter och att utgifva sjelfva d:r M. Luther att vara en bättre katholik än 1849 års medlemmar af svenska statskyrkan äro Lutheraner, eller som jag med prof. Thiersch påstått: att Luthers lära uppstått icke i molsals till den katholska kyrkoläran, utan endast i motsats till den vulgära praxis i hans tid. Sannerligen, det var ett obetänkt råd! Jag har följt det och ånyo läsit nämnda bekännelses hela positiva del ända till den XXI:sta artikeln, der jag stadnar vid följande Luthers resumå af hela bekännelsen: Detta är ungefär summan af vår lära, hvaraf inhämtas, att den innehåller icke något, som skiljer sig hvarken från de h. Skrifterna eller den katholska eller romerska kyrkan, så vida den (kyrkan) är känd genom (katholska) författare. Då nu sådant är förhållandet, så döma de : oblidt, hvilka påstå att de våra borde tagas för kättare. Tvisten rörer blott några missbruk, som utan stöd af autoritet! insmugit sig i kyrkan. Men skulle tilläfventyrs häruti ändock någon skillnad ega rum, så böra biskoparne vara skonsamma och fördraga de våra, till följe af den nu aflagda tresbekännelsen, enär sjelfva den Canoniska lagen pej är så sträng att den fordrar allestädes enahanda kyrkobruk (ritus) de der också i sjelfva verket aldrig inom alla församlingar varit enahanda, ehuruväl -hos oss gamla bruk till stor del fliteligen blifvit iakttagna: ty det är falskt förtal, att i våra kyrkor alla ceremonier, alla gamla institutioner blifvit afskaffade; putan den offentliga klagan var, att några missbruk vidlådå den vulgära praxis. Enär dessa med godt samyete icke kunde godkännas, pblefvo. de någorlundarättaden. Jag underskrifver denna summan af Luthers lära i den oförändrade Augsburgska bekännelsen, så katholik jag är, men undrar högeligen huru många uppriktiga medsubskribenter jag skulle kunna få ibland nuvarande lutherska theologer i Sverige, hr F. icke undantagen. Stockholm den 10 Januari 1849. A. Bernhard, Pastor vid kath,. förs.