de fasansfulla inbördes krig och ömsesidiga
förräderier i mitt, den tiden sönderslitna fä-
dernesland, så må Gud förlåta honom glöms
skan af hans yttersta och himmelska kall, me-
dan menniskörna aldrig skulle kunna förlåta
honom densamma.
Rörande de upptäckter hr F. gjort och den
kännedom han vunnit på sin Jorsalafärd. om
katholska kyrkans tillstånd i södra länder,
så tror jag mig, efter den bekantskap jag ge-
nom hans fromma polemik gjort med hans
skaplynne, med säkerhet, innan hans resebe-
skrifning ännu sett dagsljuset, kunna i förhand
uppgifva dess innehåll, ja till och med slå vad
om att kapitlens antal och deras grundthemataå
komma att vara följande: London: den evan-
geliska alliansen; Paris: lättsinnighet.och fri-
volitet; Berlin: upplysning och fiilosofi?; Män-
chen: ultramontansk dumhet; Wien: sinnlighet
och lefnadslust; Rom: syndaförlåtelse för pen-
ningar; Neapel: bigotteri och skyhög vidske-
pelse; Jerusalem: det nyligen stiftade angliko-
preussiska episkopatet.
Återstår hr F:s välmenta råd till mig att
genomläsa den Augsburgska trosbekännelsen,
för att öfvertyga mig, huru orätt jag haft i
både att tro honom icke vara fullt hemma-
stadd i Luthers sannskyldiga skrifter och att
utgifva sjelfva d:r M. Luther att vara en bättre
katholik än 1849 års medlemmar af svenska
statskyrkan äro Lutheraner, eller som jag med
prof. Thiersch påstått: att Luthers lära upp-
stått icke i molsals till den katholska kyrko-
läran, utan endast i motsats till den vulgära
praxis i hans tid. Sannerligen, det var ett
obetänkt råd! Jag har följt det och ånyo läsit
nämnda bekännelses hela positiva del ända
till den XXI:sta artikeln, der jag stadnar vid
följande Luthers resumå af hela bekännelsen:
Detta är ungefär summan af vår lära, hvaraf
inhämtas, att den innehåller icke något, som
skiljer sig hvarken från de h. Skrifterna eller
den katholska eller romerska kyrkan, så vida
den (kyrkan) är känd genom (katholska) för-
fattare. Då nu sådant är förhållandet, så döma
de : oblidt, hvilka påstå att de våra borde ta-
gas för kättare. Tvisten rörer blott några
missbruk, som utan stöd af autoritet! insmu-
git sig i kyrkan. Men skulle tilläfventyrs
häruti ändock någon skillnad ega rum, så
böra biskoparne vara skonsamma och fördraga
de våra, till följe af den nu aflagda tresbe-
kännelsen, enär sjelfva den Canoniska lagen
pej är så sträng att den fordrar allestädes ena-
handa kyrkobruk (ritus) de der också i sjelfva
verket aldrig inom alla församlingar varit
enahanda, ehuruväl -hos oss gamla bruk till
stor del fliteligen blifvit iakttagna: ty det är
falskt förtal, att i våra kyrkor alla ceremo-
nier, alla gamla institutioner blifvit afskaffade;
putan den offentliga klagan var, att några miss-
bruk vidlådå den vulgära praxis. Enär dessa
med godt samyete icke kunde godkännas,
pblefvo. de någorlunda- rättaden.
Jag underskrifver denna summan af Luthers
lära i den oförändrade Augsburgska bekännel-
sen, så katholik jag är, men undrar högeligen
huru många uppriktiga medsubskribenter jag
skulle kunna få ibland nuvarande lutherska
theologer i Sverige, hr F. icke undantagen.
Stockholm den 10 Januari 1849.
A. Bernhard,
Pastor vid kath,. förs.