anmärkt ministrarnes uteslutande från storthin-
gets öfverläggningar, såsom i vår tanke ett fel.
Detta står icke i någon motsäge se med yttran-
det om reformvännernas sällskaps program. Ty
detta program innefattar ingenting, som egent-
ligen kunde hintra bildandet af en represen-
tation i likhet med den Norska, hvad den nyss-
nämnda fördelningen beträffar. Vi kunna icke
derföre hindra Aftonposten, att pestera mot
hvad den kallar det nästan absoluta enkammar-
systemet i Norige. Men det blir alltid en stor
triumf för Norrmännen och deras representa-
tion, att fördömelsen stadnar vid tomma
ord;, utan att några facta finnas att stödja
vid; och detta har länge för oss utgjort ett
öfvertygande argument, att det Norska kam-
marsystemet, man må kalla det enkamrigt eller
tvåkamrigt, har ett stort företräde framför andra
tvåkammrarsystemer, hvilka merendels endast vi-
sat sig onödigt förtynga machineriet samt föda
skadeliga hinder emot samhällsförbättringarna.
Man kan också latt nog bilda sig ett tillförlit-
ligt omdöme om, hvilkendera meningen här är
den mest rationella och riktiga, om man blott
betraktar af hvilka de båda hvarandra mot-
satta åsigterna försvaras. Det är här som ian-
dra fall gifvet, att meningarne hos ett mindre
antal kunna vara delade utan afseende på yttre
omständigheter eller samhällsställning. Men öf-
ver hufvud kan man på den punkt, dit de po-
litiska begreppens utveckling numera hunnit, med
tillförlitlighet antaga, att på den ena sidan för
ett system af mer eller mindre karakters-
skilda kamrar finnas rangerade alla reformer-
nas motståndare och fiender till folkfriheterna,
alla servila anhängare af godtycket hos mak-
ten och af allenastyrelse, alla innehafvare eller
förfäktare af kast- och privilegiintressen, och
slutligen den, för olika tillfällen mer eller min-
dre förstärkta flocken af de politiskt förskräckta.
— På andra sidan åter stå, man kan icke neka
det, alla de uppriktigaste och varmaste reform- :
vännerna. För några år sedan var det ännu l
en ton, som man mycket allmänt sökte göra
sällande, att ett verkligt tvåkammarsystem
vore absolut nödvändigt för att förebygga stän-
diga öfverilningar och värna statens bestånd.
Hvarje anmärkning eller invändning häremot,
stödd på det factum, att den norska represen-
tationen visat sig vara den lugnaste och mest
sansade i verlden, mötte döfva öron hos del
rättrogne, eller besvarades blott med det to-
ma skränet af: bonderegemente! bonderege-
mente! och det är verkligen oerhördt, samt
en blygd för den offentliga diskussionen i vårt
land att se, huru komplett detta skrän, fastän
blottadt på allt verkligt innehåll; till en tidj
kunde förtaga ljudet af sanningens röst. Ja,
oblygheten har gått så långt, att en professor:
vid ett af rikets universiteter kunnat samman-
skrifva en massa af lögner och vrängda fram-
ställningar om norska representationen, enkom
i afsigt att dermed förvilla tänkesätten; och
att, fastän denna partiskrift blifvit till sin rättal
dager fullständigt och faktiskt belyst i Norrige,
der man allmänt skänker den ett välförtjent
förakt, så har den likväl inom den svenska
pressen funnit förespråkare, först och främst
i professorns egen tidning, och utomi densamma
jemväl i ett och annat kotteri, som gjort det
till ett slags fashion att mockera sig öfver fri-
het och reformer 1 allmänhet.
Märkvärdigt och lärorikt är emedlertid, hvad
man rörande detta ämne kan hemta från Frank-
rike. Vid öfverläggningarne om den nya kon-
stitutionen derstädes, utgjorde naturligtvis, så-
som öfverallt, frågan om en eller två kamrar
en af de principfrågor, hvilkas bestämmande
skulle komma att väsendtligt inverka på re-
presentationens sammansättning. Några, myc-
ket ansedde deputerade, bland hvilka de för-
nämste kunde anses vara Thiers och Duvergier
de Hauranne, voro för ett tvåkammarsystem;
men, märk väl läsare, de yrkade icke ett så-
dant med karaktersskilda kamrar, utan blott
så, att olika val efter åldersbestämningar eller
någon annan grund, som icke gåfve företräde
it vissa klasser, skulle utgå från hela folket,
såväl för den första kammaren som för den
andra; icke heller begärde de en sådan in-
kättning, att den ena kammaren skulle kunna
paralysera den andras beslutanderätt. Deras
inskan sträckte sig således ej längre än att
erhålla just ungefär en sådan inrättning som
len norska.
Hvad de grå här betraktat såsom ultralibe-
ala anspråk, det utgjorde således egentligen
len konservativa sidans program i nationalför-
amlingen: farligare är det icke. Det är ock
vidare erkändt och medgifvet, att pluraliteten
f den franska nationalförsamlingen icke är in-
agen af någon exalterad liberalism, utan tvärt
m ganska moderat. Det hafva sjelfva de grå
cke ens kunnat neka. Ja, ett stort parti i
frankrike har till och med karakteriserat den-
ia församling såsom reaktionär. Det oaktadt
örklarade sig en högst betydande majoritet för
nkammarsystemet, och ansåg t. o. m. det slags
terhållande element, som de förutnämnde 1e-
lamöterna ville inlägga i representationen, tjena
ill intet annat än hinder. Det bör också icke
örgätas, emedan det i sin mån kan tjena såsom
en moralisk bevisning, att denna majoritet ibland
ig räknade äfven sådana ledamöter, som den
pekante utmärkte juristen Dupin d. ä., som väl
minst af allt kan beskyllas för exaltation eller
omwma svärmerier.
Efter allt detta, och då man på samma gång
er huru reaktionen, öfverallt der den fått in-
teg, utan att helt och hållet våga motsälta sig
idens kraf, söker införa tvåkammarsystemet i
le s. k. oktrojerade, d. v. s. af regenterna gifna
constitutionerna, fråga vi de värde förfaättarne i
Aftonposten, som wi lisväl icke ett ögonblick
nisskänt för reaktionära tänkesätt, hvarföre de,!
åsom man tycker sig finna, icke det minsta
vilja lyssna hvarken till erfarenhetens villnes-
börd ifrån Norge, eller till de meningar, som
sJort sig gällande hos män med så mycken po-
itisk bildning, som hos den franska national-!
örsamlingens ledamöter, utan, i fullkomlig lik-j4