anmärkt ministrarnes uteslutande från storthingets öfverläggningar, såsom i vår tanke ett fel. Detta står icke i någon motsäge se med yttrandet om reformvännernas sällskaps program. Ty detta program innefattar ingenting, som egentligen kunde hintra bildandet af en representation i likhet med den Norska, hvad den nyssnämnda fördelningen beträffar. Vi kunna icke derföre hindra Aftonposten, att pestera mot hvad den kallar det nästan absoluta enkammarsystemet i Norige. Men det blir alltid en stor triumf för Norrmännen och deras representation, att fördömelsen stadnar vid tomma ord;, utan att några facta finnas att stödja vid; och detta har länge för oss utgjort ett öfvertygande argument, att det Norska kammarsystemet, man må kalla det enkamrigt eller tvåkamrigt, har ett stort företräde framför andra tvåkammrarsystemer, hvilka merendels endast visat sig onödigt förtynga machineriet samt föda skadeliga hinder emot samhällsförbättringarna. Man kan också latt nog bilda sig ett tillförlitligt omdöme om, hvilkendera meningen här är den mest rationella och riktiga, om man blott betraktar af hvilka de båda hvarandra motsatta åsigterna försvaras. Det är här som iandra fall gifvet, att meningarne hos ett mindre antal kunna vara delade utan afseende på yttre omständigheter eller samhällsställning. Men öfver hufvud kan man på den punkt, dit de politiska begreppens utveckling numera hunnit, med tillförlitlighet antaga, att på den ena sidan för ett system af mer eller mindre karaktersskilda kamrar finnas rangerade alla reformernas motståndare och fiender till folkfriheterna, alla servila anhängare af godtycket hos makten och af allenastyrelse, alla innehafvare eller förfäktare af kastoch privilegiintressen, och slutligen den, för olika tillfällen mer eller mindre förstärkta flocken af de politiskt förskräckta. — På andra sidan åter stå, man kan icke neka det, alla de uppriktigaste och varmaste reform: vännerna. För några år sedan var det ännu l en ton, som man mycket allmänt sökte göra sällande, att ett verkligt tvåkammarsystem vore absolut nödvändigt för att förebygga ständiga öfverilningar och värna statens bestånd. Hvarje anmärkning eller invändning häremot, stödd på det factum, att den norska representationen visat sig vara den lugnaste och mest sansade i verlden, mötte döfva öron hos del rättrogne, eller besvarades blott med det toma skränet af: bonderegemente! bonderegemente! och det är verkligen oerhördt, samt en blygd för den offentliga diskussionen i vårt land att se, huru komplett detta skrän, fastän blottadt på allt verkligt innehåll; till en tidj kunde förtaga ljudet af sanningens röst. Ja, oblygheten har gått så långt, att en professor: vid ett af rikets universiteter kunnat sammanskrifva en massa af lögner och vrängda framställningar om norska representationen, enkom i afsigt att dermed förvilla tänkesätten; och att, fastän denna partiskrift blifvit till sin rättal dager fullständigt och faktiskt belyst i Norrige, der man allmänt skänker den ett välförtjent förakt, så har den likväl inom den svenska pressen funnit förespråkare, först och främst i professorns egen tidning, och utomi densamma jemväl i ett och annat kotteri, som gjort det till ett slags fashion att mockera sig öfver frihet och reformer 1 allmänhet. Märkvärdigt och lärorikt är emedlertid, hvad man rörande detta ämne kan hemta från Frankrike. Vid öfverläggningarne om den nya konstitutionen derstädes, utgjorde naturligtvis, såsom öfverallt, frågan om en eller två kamrar en af de principfrågor, hvilkas bestämmande skulle komma att väsendtligt inverka på representationens sammansättning. Några, mycket ansedde deputerade, bland hvilka de förnämste kunde anses vara Thiers och Duvergier de Hauranne, voro för ett tvåkammarsystem; men, märk väl läsare, de yrkade icke ett sådant med karaktersskilda kamrar, utan blott så, att olika val efter åldersbestämningar eller någon annan grund, som icke gåfve företräde it vissa klasser, skulle utgå från hela folket, såväl för den första kammaren som för den andra; icke heller begärde de en sådan inkättning, att den ena kammaren skulle kunna paralysera den andras beslutanderätt. Deras inskan sträckte sig således ej längre än att erhålla just ungefär en sådan inrättning som len norska. Hvad de grå här betraktat såsom ultralibeala anspråk, det utgjorde således egentligen len konservativa sidans program i nationalföramlingen: farligare är det icke. Det är ock vidare erkändt och medgifvet, att pluraliteten f den franska nationalförsamlingen icke är inagen af någon exalterad liberalism, utan tvärt m ganska moderat. Det hafva sjelfva de grå cke ens kunnat neka. Ja, ett stort parti i frankrike har till och med karakteriserat denia församling såsom reaktionär. Det oaktadt örklarade sig en högst betydande majoritet för nkammarsystemet, och ansåg t. o. m. det slags terhållande element, som de förutnämnde 1elamöterna ville inlägga i representationen, tjena ill intet annat än hinder. Det bör också icke örgätas, emedan det i sin mån kan tjena såsom en moralisk bevisning, att denna majoritet ibland ig räknade äfven sådana ledamöter, som den pekante utmärkte juristen Dupin d. ä., som väl minst af allt kan beskyllas för exaltation eller omwma svärmerier. Efter allt detta, och då man på samma gång er huru reaktionen, öfverallt der den fått integ, utan att helt och hållet våga motsälta sig idens kraf, söker införa tvåkammarsystemet i le s. k. oktrojerade, d. v. s. af regenterna gifna constitutionerna, fråga vi de värde förfaättarne i Aftonposten, som wi lisväl icke ett ögonblick nisskänt för reaktionära tänkesätt, hvarföre de,! åsom man tycker sig finna, icke det minsta vilja lyssna hvarken till erfarenhetens villnesbörd ifrån Norge, eller till de meningar, som sJort sig gällande hos män med så mycken poitisk bildning, som hos den franska national-! örsamlingens ledamöter, utan, i fullkomlig lik-j4