ket förtjenade högaktning om det ock ledt til ett misstag. Hvad har Aftonposten nu att för mäla till svar härpå? Jo, att om sex millio ner, som vilja en dumhet, äro af samma folk, säger A. P. så blifver dumheten hvar ken större eller mindre för det. Denna sist nämnda mening innefattar likasom en förut sättning att Aftonbladet skulle påstått, att va let på Louis Napoleon alldeles icke kunde var; ett misstag, utan utgjort ett klokt val. Dett: hafve vi dock på intet sätt hvarken uttryck ligen sagt eller avancerat, ja! det skulle synt oss långt mer tillfredsställande om samma ma joritet bade yttrat sig för Cavaignac. Men de politiska syftningen, om vi så få kalla det, a Aftonbladets betraktelse, var i sin hufvudsum ma egentligen den, att folkets egen vilja, de: den yttrar sig på ett tydligt sätt, redan såson sådan äger ett rättsanspråk att blifva respek: terad. Vi bedje författaren i Aftonposten at väl öfverväga, hvarthän ett bestridande af denn: sats leder i sin konseqvens, när det stödjes på sådana skäl som de ofvannämnda. Ty om folk: suveränitetens utöfning i ett fall som det ifrå: gavarande ogillas, derföre att slumpen förme nas derigenom kunna få en afgörande makt hvad skall man då säga om ärftlighetsprincipen? Ar icke slumpen der ännu större, huru: vida de, som födas till blifvande regenter, skolg blifva skicklige dertill eller icke, och kan mar ej ur legitimitetens annaler från alla tider framvisa hundratals furstar som varit positift oskicklige och olycksbringande för sina folk, medar det ännu är oafgjordt hurudan presidenten :; Frankrike kan blifva. Ja! antagom att Fransmännen i det nu begångna valet verkligen gjort en dumhet, så skall väl sådant snart visa sig: den nimbus som omgifvit Louis Napoleons namn skall då snart försvinna, och om fyra år härefter får folket tillfälle att välja en annan person, förutsatt nemligen att dess rättighet härtill under tiden lemnas okränkt. Tänkom oss deremot att samme person nu hade i stöd af ärftlighetsprincipen bestigit Frankrikes thron såsom dess monark, och att han är en sådan tom narr som Aftonposten menar; månne icke dumheten af det slags slump, som då hade ditsatt honom, varit mycket svårare ja omöjlig, att korrigera? Hvad blir således det egentliga resultatet af Aftonpostens slutledningar? Jo, att han sjelf under sin ifver mot folksuveräneteten gifvit en indirekt, långt värre kritik emot den lyckträff, för hvilken folken äro utsatta under ärftlighetsprincipens inflytelse. Man bör härvid också ihågkomma, att de omständigheter, under hvilka Fransmännen fästat sig vid Ludvig Napoleon, äro så serskilda och sällsynta, att de knapt å nyo kunna inträffa, och att under hvarje annat förhållande hade den sökandes personliga egenskaper utan tvifvel blifvit mera rådfrågade; ej heller får det glömmas, att detta var första gången, som nationen i massa försökte sig på denna nya bana. Lyckas det ej listen eller våldet, att beröfva fransmännen denna rättighet, så är det sannolikt, att de nu följande fyra åren skola sprida en helt annan politisk insigt, och nästa val komma att ingifva Aftonposten, om han då lefver, mindre bekymmer. Sedan ofvanstående redan var skrifvet och uppsatt har red. i dag på förmiddagen fått en biljett rörande Aftonposten och det här ofvan omhandlade ämne, hvilken det måhända skall intressera läsaren att känna till innehållet, emedan detta ansluter sig ganska väl till hvad nyss blifvit anfördt. Den lyder som följer: Till Redaktionen af Aftonbladet. Tisdagsmorgon den 46 Januari. Tillåt en af Aftonbladets läsare fästa redaktionens uppmärksamhet på, att i tidningen för i går afton saknades en förväntad replik på en roligt nog skrifven, men insidiös och löst sammanhängande artikel i Aftonposten för i lördags, som lätt kan förvilla. Den store J. P. Th., Aftonpostens bas, har varit framme igen om Louis NaPpoleon och de sex millionerna. Ursäkta mig attanmärka, hvad redaktionen nog inser ändå, men kanske af hela artikelns förbiseende (ty Aftonposten går på Aftonbladet i två artiklar) annars kunde komma att lemna onäpst, att Aftonposten försöker så godt den kan att sätta folkets och folkviljans rättigheter i misskredit, derföre att Fransoserne, såsom han tycker, dummat sig i presidentvalet. Den som är en vän af friheten tycker lika med mig, att ett folk måtte få hafva rätt, om det så vill, att äfven någon gång begå en dumhet på frihetens räkning cmot hundrade som skett och ske genom despotismen, allenastyrandet, kamarillintriger, adjutantsfjesk, högbördsanspråk, slägthögfärd eller narrhögfärd i allmänhet, rikedomsanspråk; eller af servilism, kryperi,. gråhet, politisk förskräckelse eller andra-svagheter, hvilka alla äro benägna att kasta det stackars folkets sak öfver bord, medan detta endast har principerna samt rätt och sanning till sitt försvar. Det måste väl, jag upprepar. det, kunna vara folket tillåtet att också någon gång begå en dumhet utan att man derföre genast bör vara färdig att uppoffra dess vilja eller resonera bort den. Om sjelfherrskare skulle blifvit afsatta för hvarje icke liten utan kolossal bock, misstag, blunder, ja! brott, som de begått, och för hvilket deras folk fått plikta — märk den gamla dyrbara sanningen: quidquid delirant reges, plectunlur Achivi — så vore historien blott en förteckning öfver ständiga omramlanden på thronerna. Väl vore derföre om Aftonpostens stora gråkappa eller gråpappa kunde få en allvarsam påskrift för lördagsutflygten. Gammal prenumerant EEE AFTONPOSTEN OCH REPRESENTATIONSFRÅGAN. Aftonposten gör oss som oftast den tjensten, att genom sin polemik mot Aftonbladet i reDresentationsfråsan ooifva en anledriins att