vanligt utan sladtore. Kolden, lärer tidigt I
r morgse uppgått till 45 grader. (Ö. P.)
ts ars
BLANDADE ÄVINEN:
DEN NYA DISA.
(Ohistoriskt.)
Och kungen han satt på sin gyllene thron,
han var mägta mörk i sin håg,
han knyttade näfven, han stampa med skon —
På knä der en hofman låg.
Du hofman, sa kungen, gif mig ett råd,
så kärt som dig är att än ha min nåd.
Jag hört dig min visdom prisa, i
nu gäller din egen visa.
Den hofman sig slog på sitt ansigte ned:
0, konung! han sade, du vet
jag är redo till allt, var blott icke yred -—
hvad är som dig gör förtret?
I rådslag jag väl ej är just så stark,
det vet du bäst, o, store monark!
Men jag har en dotter, Disa,
hon skall dig den tjensten visa.
Hvad! har du en dotter? säg, är hon skön ?) —
Åh ja, skaplig nog, som jag tror.
Och är vis dertill, den der unga mön?
Jag vill dit. Säg mig strax hvar hon bor.
Och Kungen han var nu helt gladelig,
till landshöfding,, sade han, gör jag dig,
min hofman, om du mig vill visa
Alit till din dotter Disa.
Och Kungen tog kronan från spiken ner,
slog mantelen tätt om sitt lif.
Tag mina galoscher fram, jag ber!
och spiran, o hofman! mig gif!
Den hofman vid sådana sysslor van
han raskade sig utaf bara f—n.
Han ville så gerna visa
för Kungen sin dotter Disa.
Och Kungen tog hofmannen under arm,
de gingo på gatan ut,
till hofmannens hus, förutan larm,
de vandrande lände till slut.
Nu äro vi framme, Ers Majestät!
var god och stig in! — Stor tack för det!
det just skall mig bli en lisa
att träffa din dotter Disa
Skön Disa kröp in i den innersta vrå,
för Kungen hon var så rädd.
Kom, Disa min, kom att för Kungen stå,
stor sak huru du är klädd. —
Men, pappa! jag skäms så jag kan förgås)...
Se så! visa nu att du ej är en gås.
Kom, pullan min! Kom min Disa,
du måste för Kungen dig visa.n
Och Disa den hofman i handen tog,
hon darrar i hvarje led.
När Kungen fick se henne, mildt han log,
och hon neg till golfvet ned.
Kom, Disa! och sätt dig uppå mitt knä ...
Men Disa stod still som hon var af trä.
Se så, inte bondblyg dig visa,
men gör som befalls, kära Bisa.
,Förlåt, herre konung, du väl kan se,
hon är ej vid verlden van,
och fastän hon är af la haute volee
finns ingen mer tafatt i stan.
Men spörj henne blott i geografin,
historien, chrestomatin ...
Så, fort nu din lärdom visa
för kungen, min kära Disa.
Jag märker grannt, hon är lite förläst,
en blåstrumpa kanske till slut.
Säg, tycker du om Fredrique Bremer mest
ell Onkel Adam, min snut?
Din pappa har sagt att du är så klok
och vis som trots någon bok.
Nu skall du din lärdom visa,
och ge mig ett råd, kära Disa.
Det är så beskaffadt, att jag är fast
för tvenne partier, gunås!
De konservativa ge mig ej rast
och de liberala förstås...
De mig anfäkta från hvar sitt håll,
och vilja med mig kasta båll.
Hvem skall jag bevågen mig visa?
O, säg mig det, kära Disa.
Och frihet i näringar, det vill en,
och tvång vill en annan ha.
Representationsreformen, sen,
den kan: lifvet utaf mig ta.
En skriker på fred och en ann på krig —
säg, hvartill skall jag decidera mig?
Mot alla jag huld vill mig visa —
det är så tungt, kära Disa.
Och Disa lad fingret uppå sin mund,
hon såg så fundersam ut,
och-sedan hon hållit sig tyst en stund,
hon upphof sin röst till slut:
Tag lite af hvarje, Ers Majestät!
då alla bli nöjda, tro mig på det.
Så lydde oraklet visa
som tolkades utaf Disa.
Hon är ej så dum, den der, minsannp,
så Kungen, och restesig.
Från fingret han strök en ring, så grann:
tag den som ett minne af migh —
Ack, herre konung! för mycken nådp..s-
En bagatell blott, emot ditt råd.
Dig he!a landet skall prisa
Och kalla: den kloka Disa.n
(Ur Friskytten.)
SANERAS TTT ESTATE ERT
ANMÄLDE RESANDE den 43 Jan.
Kongl. Sekreteraren Uggla, Westmanland, AF 5 Stora
Gråmunkegränd; Kapten Engelhardt, Upsala, Hotel de
Berlin.