kärlek. Han har, kanhända för att följa sin
värde väns efterdöme, liksom denne förälskat
sig i en vacker enka (mamsell Lindmark). Men
denna föregilna fru Juvigny är ingen annan
än Lambertis hustru, hans laggifta hustru;!
efter några månaders lyckligt äktenskap med
henne hade den flygtige plötsligt öfvergifvit
sin himmel för Italiens... Han reste dit, men
lät sprida ut att han blifvit mördad på vägen;
så fick han njuta sin odödlighet som konstnär
medan han ännu lefde och sin frihet som ung-!
karl medan hans lilla fru, stackars gräsenka,!
satt derhemma och sörjde. Hon förblef icke,
länge i okunnighet om sin verkliga ställning
då blygdes hon att bära den trolöses namn,
och kanske för att förströ sig gaf hon ett visst
företräde åt herr Emil, hennes blygaste beun-
drare. Lamberti, som icke har någon aning
om, att fru Juvigny är hans hustru, uppmun-
trar sin väns kärlek och föregår honom med
godt exempel; sålunda får man se, på samma
gång Lamberti afger en brinnande kärleksför-
klaring för fru Delbois, faller till hennes föt--
ter och kysser hennes hand, Emil bakom en.
skärm göra alldeles detsamma för fru Lam-
berti-Juvigny, som hade gömt sig der för att
undfly sin mans åsyn.
Vare sig nu af hämdgirighet öfver den tro-
löshet, hvartill hon varit vittne, eiler af den
gamla kärleken, återväckt vid ljudet af förrä-
darens stämma — nog af, fru Juvigny ber i;
en biljett Lamberti besöka henne tidigt nästa
morgon i Auteuil, der hon har en vacker pa-
viljong. Lamberti har aldrig sett fru Juvigny;
det är en bekantskap att göra... Men den
skälmaktiga frun har denna morgon stämt möte
med hela verlden; der stöter Lamberti på sin
vän Emil; herrarne ha gemensamt det nöjet
att träffa ännu en rival, den narraktige gamle
Possessionaten Daubonne (Norrby); fru Delbois
kommer också dit.
Ändtligen får Lamberti återse sin fru. Han
hade visst tagit för gifvet, att den milda va-
relsen sörjt ibjel sig under hans frånvaro, han
skulle icke hafva rörts särdeles deraf; åtmin-
stone syntes han nu mera fiat än glad vid det
oförmodade mötet. Fru Juvigny, stolt och
harmsen, låtsar icke om att vilja återknyta de
band Lamberti i sitt lättsinne gjort allt för
alt slita. Det blir då en ambitionssak för den
egenkäre artisten, att återvinna hvad han för-
lorat; dessutom hade hans fru, under de två
åren han varit borta, hunnit utveckla sin skön-
het och sitt snille, så att han på nytt känner
sig helt förtjust i henne. Han ställer således
till en scen af tragi-komisk förtviflan, då han
kommer med rtrensel och staf för att taga sitt
sista farväl; fru Juvigny var den första som
vid det patetiska afskedet brast ut i ett hjert-
ligt skratt... När man skrattar är man icke
ond längre; man försonas, och Lamberti, den
lättsinnige Lamberti, lofvar bli den stadigaste
bland äkta män.
Om någon vill veta huru det gick med fru
L:s blyge tillbedjare, herr Emil, så visar det
sig af affischen att en kusin, Julie (mamsell
Torsslow) hör till pjesen; hon var tillkommen
för herr Emiis räkning, det är naturligt.
Här finnas nog grundliga kritiei, som skola
taga på sig en bister min, då de icke kunna
draga någon nyttig lärdom af denna lilla pjes,
men det är icke derpå ett teaterstyckes öde
beror; publiken har varit belåten — dess ut-
slag är afgörande.
Hade domen utfallit lika gynnsamt för den
följande pjesen!
Enfalden från landet är ett gammalt stycke.
Klassiskt — eller hur? frågar en af dess hjel-
tar. Ja, visserligen är det klassiskt, med sin
skrikige, snikne och svartsjuke förmyndare,
denne klyftige doktor Murr,, som vill inbilla
en naiv Sabina att hon är hans hustru, och
visst är hon klassisk, den lilla enfalden från
landet, som låter inbilla sig något sådant,
men sedan, när hon ändtligen får veta att det
icke är så alldeles helt med äktenskapet, drar
sin förmyndare så fintligt vid näsan och gifter
sig med en ung man, som bättre anstår henne
än den gamle Murrrr ... Ja, de äro klassiska
allihopa, ifrån den gamle öfversten von Wer-
den, ,utan tjenst, nu godsegare, till och med
doktorns betjent, den tvärviggen Thaddeus.
Man torde efter ett par representationer finna
stycket alltför klassiskt för vår moderna tid;
det är då icke skäl att vidare uppehålla sig
dervid.
I första pjesen hade hr Stjernström ett icke
otacksamt parti; hr Norrby var rätt rolig så-
som gammal possessionat. De båda unga en-
korna, mamsellerna Frösslind och Lindmark,
hade — det såg man strax — längesedan hun-
nit öfver den ändra sorgmånaden; redan då,
sade Silverstolpe om sin unga enka,
— — — — — — gret hon icke mer
(ty hvem står ut att gråta ständigt?)
såg soln i ansigtet, och lade cittran ner,
stal då och då en blick på spegeln så behändigt
och plockade uppå fichun...
I Enfalden från landet ådagalade hr Malm-
ström (öfversten) det jemna, väl beräknade
spel, som gör denne skådespelare till en grand
utilit, alltid sedd med nöje; hr Torsslow
(doktorn) ansträngde sig kanske väl mycket.
Fru Tillgren framställde ganska lyckligt karri-
katyren af en gammal adelsdam. Hr Norrby
(T haddcus) må äfven nämnas här, med godt
vitsord. Å Chr-
TRYCKFRIHETSMÅLET EMOT DAGLIGT
ALLEHANDA.
Det är redan berättadt, att i detta tryck-
frihetsmål, som handlar om förment förgrip-
liet omdöme mot en fremmande regent, den