EAT TR GG RR
AA
Gennaro, att den afskydda Borgia varit före-
målet för hans tillgifvenhet. I sjelfva pjesen
uppträder Gennaro, omgifven af samma vänner
som i Ferrara, och insulterar namnet Borgia, som
läses öfver ingången till Lucrezias palats. Her-
tigen, hennes gemål, den hon, okunnig om
gerningsmannen, anropat om hämd för denna
skymf, låter fängsla Gennaro och dömer ho-
nom till döden. Under sken af förlåtelse, lå-
ter han honom tömma en bägare Borgia-vinn,
hvilket dock Lucrezia medelst ett motgift gör
oskadligt. Emedlertid har Lucrezia upptäckt,
att Genaros vänner äro desamme, som skym-
fat henne i Venedig, och till erkänsla derför
låter hon vid ett festligt tillfälle undfägna
dem med den berömda Borgia-drycken, som
också ej förfelar sin verkan. I detta ögon-
blick uppträder hon bland de till döden in-
vigde: sonola Borgia — och de svigtande ge-
stalterna utföras nu i ett yttre rum, der deras
likkistor redan vänta dem. Gennaro vill deta
sina vänners öde: han försmår det erbjudna
motgiftet och uppgifver andan.
Vi vilja ej utförligare granska halten af denna
librett: den är i allmänhetens händer, och de
reflexioner den kan föranleda, komma temli-
gen frivilligt vid dess genomläsning. Vi an-
märka blott, att man svårligen kan kalla vissa
librettförfattares val lyckligt, då det faller på
historiska sujetter, eller på sådane karakterer
i allmänhet, som nödvändigt behöfva genom-
föras: detta sker nemligen ej ofta. Librettisten
skall ej i detalj utföra sina karakterer — detta
åligger tonsättaren — men i skizzen måste dock
grunddragen vara bestämdt och sannt marke-
rade, hyarförutan tonsättarens verksamhet häm-
mas. Askådaren vill ej höra Lucrezias grym-
het omtalas; han vill se den, ej i en isolerad
gerning, utan ock i dess motiver, uppställda i
psykologiskt sammanhang — så vidt verket
skall vara sannt — han vill röras utaf åter
skenet af det gudomliga, som ej ens has den:
djupast fallne förnekar sig — så vidt verket!
ock skall vara skönt. Lucrezia, hvars grym-
heter utförligen omtalas i prologen, visar sig
alltigenom: som en öm mor, en undergifven
maka, till dess hon slutligen faller på det orå-
det, att afdagataga fem personer! — Vare det
nog om librettens halt!
Om musiken torde ej heller vidlyftigt be-!
höfva ordas: den är rik på minnen från Do-
nizettis öfriga operor, uttrycker (med några!
undantag) ungefär detsamma som de flesta af
dessa, och är derjemte så lättsmält som en!
teaterpastej. För öfrigt låter Donizetti hand-
lingens sorgliga natur icke serdeles störa hans!
goda lynne, och hans Lucrezia drillar vid sin!
älskade sons dödskamp oförtrutnare än någon-
sin. I allmänhet äro Donizettis hjeltinnor al-
drig mera begifna på driller och fioriturer, än!
då någon svår olycka öfvergår dem — ett
fenomen, som vi vilja öfverlemna åt psykolo-!
gerna att förklara. — Undantagsvis måste vi
imedlertid nämna åtskilliga momenter al mera:
intresse än det öfriga, såsom ett par lyckade
recitativer, banditkören, duetten mellan Lu-
crezia och hertigen, (hvars i sin väg vackra
slutsats säges vara af hr Foronis komposition),
samt dryckesvisan, hvars muntra melodi ej
förfelar sin effekt.
Operan gifves, hvad sångarne beträffar, ut-
märkt väl; i vissa momenter förträffligt. Man
kan af m:ll Penco ej fordra en annan Lucre-
zia,-än poet och kompositör framställt, men
hon höjer partiet i ganska väsendtlig mån ge-
nom sin både uttrycksfulla och briljanta sång,
sin ädla hållning. Blott ett och annat invandt
maner skulle vi i sistnämnde afseende tillstyrka
henne att bortlägga. — Uti Alfonsos (hertigen)
parti visar hr Casanova sin talang från en
ganska utmärkt sida, och utan tvifvel bör
denna roll räknas bland hans bästa. Hr Ca-
sanovas värdiga, jemna hållning, hans i all-
mänhet väl genomförda spel ger lyftning ej
blott åt rollen, utan ock åt hela pjesen. Hans
sång utmärker sig genom energiskt uttryck
och en lycklig deklamation af recitativerna. —
Hr Ciaffei gaf, såsom Gennaro, ett nytt be-
vis på sitt sorgfälliga artistiska studium, sin
lyckliga förmåga att uppfatta sina partier.
Detta gäller isynnerhet för operans 2:dra re-
presentation, då han var vid serdeles god röst,
och serskildt nämna vi dödsscenen, der både
hans sång och spel voro förträffliga och gåfvo
den i sig sjeif föga estetiska situationen en ej
ringa relief. I den första förgifningsscenen
skulle vi deremot önska honom en något mått -
ligare skräck, då han erfar att han druckit
Borgiavin. — Den nya kontraaltisten, mille
Delån, gaf Orsinis parti med raskhet och lif,
och visade, helst vid den andra representatio-
nen, mera scenisk rutin, än man plägar finna
hos unga debutanter. Hennes röst är ej stark,
och dess timbre kan icke kallas utmärkt; dock
har den goda toner i den djupare regionen,
och hennes sång antyder vackra musikaliska
anlag. Mille D. lofvar att blifva en god ac-
qvisition för det italienska operasällskapet. —
Kören, hvilken till mycken fördel för aktio-
nens effekter var förstärkt genom åtskilliga af
mindre teaterns sujetter, sjöng sina partier på
ett tillfredsställande sätt.
Den nye kapellmästaren, hr Foroni, visar
ett synnerligt nit, och gaf vid flera tillfällen
prof på mycken talang i sitt fack. — Slutli-
gen böra vi ock nämna den uppmärksamhet,
som . sällskapet visat allmänheten, genom li-
brettons utgifvande med både italiensk och
svensk text. - -
Mellan Lucrezia och Chiara di Rosenberghp,
som nu är under instuderande, lärer man ämna
återupptaga Don Pasquale: ett val, som i
anseende till den . underhållande libretton ej
kan ogillas. —U—
MINDRE TEATERN.
Artisterna anses i allmänhet mindre be-
qväma till äktenskap, snarare äro de alltför
beqväma dertill; de vilja icke finna sig uti
dess små obehag och svårigheter. Kanhända