Intet. hörde hon af kamrern... och fröken Diben
såg hon aldrig mera till... och begge hade dock förut
visat henne så mycket deltagande, så mycken vänskap!..
En hel natt grubblade hon på, till hvilkendera hon
först skulle vända sig... det dagades och hon hade icke
fått någon biund i sina ögon...
Då infann sig, till råga på de öfriga bekymren, hen-
nes värdinna och började klanka öfver hur opassande det
var för en ung flicka att bo så ensam...
Omsider, och efter mycket betänkande valde hon att
vända sig till kamrern...
Visst fruktade och bäfvade hon litet för den sträfva
gubben... men ett ännu fruktansvärdare men afskrämde
henne från Emerentia..-
Hon hade nemligen, 1 harmen öfver att hon ej kunnat
vara med vid prinsens högtidliga mottagande i kungshuset,
tänkt alldeles för högt om gammal och ny adel.
Klockan var näppeligen sju om morgonen, då hon an-
trädde sin icke synnerligen behagliga vandring. Från dy-
lika tåg hade hon hittills varit befriad genom sin mor,
hvars krafter de småningom medtagit... När hon nu stod
framför procentarns hus, erinrade hon sig modrens lidande,
och en kallsvelt pinade sig fram på hennes panna...
Men hvad var alt göra? Hon inträdde i förstugan och
klappade sakta på dörrn. :
,Kom in! ljöd gubbens sträfva stämma.
Hon skalf i alla lemmar, men följde tillsägelsen.
Hvad ser jag? Fröken Regina?... Ack, min goda
fröken, hur slår det till? Ni är ju blek som ott lik...
darrar som ett asplöf... sd
Gubben hjelpte henne att sätta sig på den enda stol
som fanns i rummet.
Men säg mig då, för all del, hvad har händt?)
Under en flod af tårar berättade Regina alt hon ut-
gifvit sin sista penning, och att hon infunnit sig för alt
anhålla om råd och hjelp af kamrern, som en gang förut
räddat henne och hennes mor. A
Mången annan, som, ej bar ett namn, skulle han hafva
affärdat med: herre Gud! inte kan jag hjelpa alla! Mer
Regina var af gammal adel, och hennes tårar skuro der
gamla im 2 själen. ,