aa aa 0 AA Pn nn AA hd
NYA TIDNINGAR.
Vid hvarje nytt årsskifte framträda vanli-
gen en eller flera nya tidningar här i hufvud-
staden och presentera sig inför publiken, men
året 1849 tyckes i detta afseende vara ännu
mera fruktbärande än de föregående. Speku-
lationen synes likväl i år mest vara riktad på
söndågarne, då de dagliga tidningarne hvila
sig. Vi hafve redan omnämnt tidningen Bore,
som presenterar sig i ett respektabelt format,
och hvaraf J2 2 utkom i söndags. — En an-
nan stridskämpe på samma bana kallar sig
Folkbladet. Enligt en anmälan på främsta si-
dan tyckes denna tidning vara förnämligast
beräknad för försäljning i lösa numror, eme-
dan ingen prenumeration annonseras. Denna
anmälan är undertecknad af hr K. J. Ekeblad,
som förut utgifvit Odalmannen, tidning för
hästvänner, åtskilliga poesier m. m. Vi erinra
oss ej precist huruvida nyssnämnda tidskrifter
upphört elier fortfara; men man kan ej neka;
tt hr Ekeblad visar en berömlig håg att verka
i sin mån för offentligheten och kunskåpers
spridande. Denna värma och håg att gagna,
jemte en liflig, ej obehaglig stil och poetiska
anlag, synes förtjena uppmuntran, äfvensom ett
visst savoir faire icke saknas uti hr E:s före-
tag, om än ett och annat stundom kan vara
att anmärka mot grundligheten.
Det utkomna numret innefattar: en bön på
nya året, på vers; en artikel kallåd: ,ingen
vet hvad fattigdomen lider; — — om kon-
ventionen . i Malmöp; — — om- representa-
tionsförändringen,; — — Tidningsskrifvaren;
,— — Frihet, jemlikhet och broderskap; —
— )De ungas löften,, poem; — — pLitet af
hvarje, innefattande anmärkningar öfver da-
gens händelser, och serskildt rörande under-
sökningarne om Marsuppträdena; Till Stock-
holms respektive allmänhet,, en hemställan om
stiftande al ett sällskap, med syftemål att fö-
rekomma och beifra husdjurens, isynnerhet
hästens, plågande och oriktiga behandling, samt
en följetong af några anekdoter och berättelser.
Ganska vackert angifver redaktören uti ar-
tikeln tidningsskrifvaren, uppfattningen af sitt
kall sålunda: !
Tidningsskrifvarens syfte måste vara, liksom pre-
stens, allt ädelt, sannt och fosterländskt, han får ål-
drig lemna ur sigte, att ingen samhällsreform blir
allmänt nyttig, så vida den ej grundar sig på rätt-
visa och det, som är sannt och sedligt: Vill han
ett så vackert mål, så vet han ock att han endast
genom öfvertygande skäl bör befrämja den sak, hvars
målsman han är.
Skall tidningspressen i vårt land tillvinna sig akt-
ning och förtroende, ligger den största vigt deruppå,
att hvarje tidningsskrifvare i sitt framställningssätt
alltid iakttager måtta och hofsamhet, ty när man
i det enskildta umgängeslifvet ej kan påräkna akt-
ning och förtroende, om man gör sig till kolportör
af. dåliga rykten och elakt prat om sin nästa, kan
tidningsskrifvaren ej blifva annat än mindre aktad,
så länge han med ovett och pöbelspråk söker tysta
munnen på dem, som tänka olika med honom. Det
har ty värr gått så långt här i Sverige, att folk nä-
stan skyr-en hvar, som sskrifyver i tidningar, ty en
och annan af våra publicister har genom sitt sätt
att offentligen uppträda gifvit fart åt ordspråket:
han ljuger som en tidningsskrifvare. .
Ehuru förhållandet i allmänhet är sådant, att folk
gerna lyssnar på den, som mer celler mindre qvickt
talar dåligt om sin nästa, bör derföre tidningsskrif-
varen ej, för att förtjena några lumpna skillingar,
göra sitt blad till en rännil för allt smutsigt och
gement. Då man ej kan smutsa ner andra utan
att derigenom nersätta sig sjelf, bör hvarje tidnings-
skrifvare, som är mån om sin heder, icke inlåta sig
i ringaste diskussion med den embetsbroder, som
endast lefyver af skandalen. Den läsande. allmänhe-
ten skall förr eller sednare blifva på hans sida, hvars
blad alltid är rent från all låghet och gör sig kändt
för varm och omutlig kärlek till det fätta och sanna.
Ett blad, som ej är till för annat än att sprida
osanningar än om den ene och än om den andre,
tillskyndar sin utgifvare bra liten inte tillfredsstäl-
lelse, om han än deraf för någon tid kan hafva sin
utkomst; men folkets ögon öppnas förr eller sednare,
och då blifver han dömd utan all misskundsamhet,
ty han har under hela sin publicistiska tillvaro för-
aktat det christliga budet: dömer icke, så varden
j icke sjeltya dömda! Tidningsskrifvarens kall är
stort och ansvarsfullt, han har ett helt folks upp-
märksamhet fästad på sig, han skall ej allenast be-
rätta hvad nytt som sker i verlden, utan han skall
äfven först och främst med värma och kärlek nit-
tlska för det rättas och sannas framgång på jorden.
Gör han det alltid, så har han en -vacker belöning
i hvar rättänkt menniskas aktning och i eget med-
vetande af sina afsigters renhet.
Om detta kan fullföljas, så förtjenar det- all
uppmuntran. : j
Uti artikeln representalionsförändringen, ytt-
rar sig red. äfven på ett sätt, som är egnadt
att tillvinna honom bifall, sålunda:
Reformvännernas sällskap i Stockholm har gjort
ale färtiont am fäderneslandet genom att hvinen an