Dessa tankar genomkorsade grefvens kufvud, och oak
tadt hans devotion gjerdes honom aftombönen något lån
och prestens slutliga amen hade aldrig förefallit honom s
efterlängtadt.
Min grefrinna!, sade han, sedan han infört sin fru
matsalen, mj får supera ensam i qvälllp
Grefvinnan, som under ett nära fyraårigt äktenskaj
lärt att frågor oel invändningar tjenade till intet, teg och
begaf sig, efter en formligt högtidlig afskedsmigning, in
sina rum. .
Grefven befallte fram sin wagn och gick in i sitt ka-
binett för att under tiden ostörd få öfverlemna sig åt sin:
funderingar.
Bland annat föll det honom ia att denne yngling kunde
vara bans svärfars son, men han förkastade genast denns
tanka: Örnstedt hade wäl varit den sista åt hvilken Gyl-
lenstjerna lemnat ett slikt förtroende... hvem gjorde sig
dessutom så stort besvär för en bastard?...
Han såg på klockan... en qvart var försvunnen och
ingen vagn hördes af. Han ringde...
År min vagn framme?n
Nådig grefve. .., stammade den darrande kammartje-
naren.
Hvad är det? Hvad har händt?... Tala då, för
djefvulen!
Kusken . . .
vÄr han död?
Han är väl det som värre är...
En engels tålamod skulle här brista. Grefven fattade
i karlen och skakade honom.
,Tala, eller är du på ögonblicket ur min tjenst!
Det måste fram, jag kan inte hjelpat. Kusken, som
trodde att nådig grefven inte skulle vilja honom något
mera i qväll, har gått bort.
Hur är det möjligt? Aftonbönen var ju knappast
slut när jag befallte fram vagnen ?
Kammarjenarens röst skalf af förskräckelse . .-.
Nådigaste herr grefve, han var ej i bönen .-.-.
Grefvens raseri brast löst.
ij Hvad?... Ej i bönen! Icke nöjd att bedraga mig,
vill han äfven bedraga Gud. Och ni, hvars skyldighet det
är att till mig inrapportera mitt folks förseelser, ni för-
tiger, sådant? ...
En skur af käpprapp smattrade kring kammartjenarens
rygg och axlar.