vintern IlaKLLaAcE IIaTll TUDBIJUAAI VISA Sö dra årstider. (Forts. följer.) m— YTTERLIGARE OM SPEL. Uti en insänd artikel i Aftonbladet för den 24 i förra månaden uppmanades presterskapet och polisen att mera än hitintills vinnlägga sig om spelets motverkande. Tiil grund för denna uppmaning låg den åsigten, att allt spel är omoraliskt, det må nu af de borgerliga lagarne vara förbjudet eller icke. Att en och annan skulle finna denna, visst icke nya, åsigt mycket närgången, var lätt att förutse, då den alltid måste falla sig litet obeqväm för dem, som vant sig vid spelnöjet, och det är naturligt att de i början med obehag skola höra att de oeftertänksamt hängifvit sig åt ett nöje, som nu så allvarligen fördömes, men hvilket de betraktat såsom mycket lofligt. Också lärer man här och der rynkat på näsan åt denna uppmaning och ansett den snart sagdt som en yttring af bigotteri. Med anledning häraf ut-l! ber sig insändaren läsarens uppmärksamhet ännu en gång. i Kanske har ett eller annat nog starkt uttryck blifvit användt, hvilket kunnat stötas men om så är, ber insändaren att oviljan der-! öfver riktas mot honom och hans oskicklighet att begagna språkets tillgångar, men icke mot! det. han söker vinna, ty detta är alltför godt! och ädelt, för att böra på ringaste sätt misskännas för dess förfäktares bristers skull. Det torde emedlertid lända honom till någon ursäkt att han trott sig böra taga hvar sak för hvad den är, och icke göra det fula vackert eller det vackra fult; ty endast genom att framställa sanningen osminkad trodde han sig kunna väcka dem till eftertanka, som genom inverkan af de skefva åsigterna hos deras tid och omgifning kommit att misskänna! denna sanning. Men det skulle vara en hög grad af orättvisa, om man ville döma dem strängt, som vant sig vid spelet, under förutsättning att det är ett oskyldigt nöje, hvilket, de kanske till och med ansett såsom nyttigt, såsom en lagom sysselsältning för tankekraf-: ten, och ins. har visst icke velat stöta dessa): i allmänhet för öfrigt mycket aktningsvärdal. personer, utan biott fästa uppmärksamheten derpå, att de verkligen misstagit sig, då del sålunda ansett så kallade konversationsspel vara oskadliga. Det är otvifvelaktigt att dessa, spel vid första påseendet skenbart synas vara goda förströelsemedel, men säkert skall mani vid närmare betraktande finna det, som till skenet tycktes vara godt, i verkligheten utgöra ett stort ondt, hvilket leder till vidlyftiga skador och bekymmer. För värden och värdinnan i ett sällskap tyckes det väl vara en stor lättnad att få aflägsna en del af sina gäster, vanligen de äldre, till spelborden och på detta sätt se sig till en god del befriade från den stora uppmärksamhet, man är skyldig dem, men allvarsamt tänkt, innebär dock detta aflägsnande en viss grad af förbiseende mot just dem, hvilka man för deras ålders skull är skyldig mesta delikatessen, och såväl värdfolk som gäster förlora i verkligheten derpå. Konversationen mister den stora fond af erfarenhet och imsigt, som de äldre besitta, och dessa åter måste försaka det upplifvande och vederqvickande umgänget med de unga. Den vänskapliga ifver, som man hos alla borde finna att efter hvars och ens krafter bidraga till gemensamt nöje, är borta, der spelet söndrar sällskapet; ty der glömmer man sina pligter mot andra, och förlorar sjelf den ädlaste njutningen, då man med blott egoistiska känslor anstränger sin speltalang. Det är likväl ej endast förlusten af sällskapslifvets goda, som förorsakas af konversationsspelet. Man ser äfven vida svårare följder deraf. För den bemedlade kan det visserligen vara en småsak att förlora några få riksdaler, och han tänker vanligen dessutom, att hvad han ena gången förlorar, vinner han en annan gång åter; men man bör fästa afseende derpå, att jemförelsevis få äro så bemedlade, atticke spelförlusterna äro kännbara, om icke för hvarje gång, åtminstone sedan de flera gånger upprepats, och det finnes många, som nästan beständigt spela med otur. Några få riksdaler hvar qväll utgöra för ett helt år en vacker summa, hvilken, använd på ett bättre sätt, kunnat vara ett medel till mycket godt, och de summor, som mången sålunda bortspelat på oskyldiga, konversationsspel, utan avt särdeles märka det, emedan det skett småningom, skulle hafva varit en vacker hemgift åt dot tern, som kanske just af brist på en sådan får gå ogift genom lifvet. Alven om alla dessa förluster icke räknas hopsparade, så skulle de dock åt det hvardagliga lifvet hafva kunnat skänka mycken komfort; kanske får hustrur nu ofta hålla till godo både afslag och snäsor när hon till husets behof begärt, hvad man nen likgiltigt offrat vid spelbordet; ja, mar känner ett faktum, att trenne personer, son spelat tillsammans ett par viraturer hvarje af ton i sexton års tid, när de kommo på de infallet att räkna efter till huru stort belopj kortpenningarne stigit, funno detta utgöra öf ver 23,000 rdr bko. Likväl äro icke heller dessa penningförluste vid de så kallade konversationsspelen det vär sta, som deraf kan följa. Vida betänkligar är den vana vid spel, som just genom den bibringas den oerfarna ungdomen. Denna van eller rättare ovana kan så lätt öfvergå til passion och blifva en ohjelplig olycka för lifs tiden, så att föräldrar, som riktigt besinna ti hvilken förseelse de göra sig skyldiga, då d tillåta sina barn vänja sig vid spel, aldri skola, som nu ofta händer, tanklöst sticka ni gra slantar till spelkassa i barnets hand. De ske ja tvärtom bemöda sig omatt afhålla sina bar från spel och ingifva dem ovilja deremot, g nom att upplysa dem om det farfulla och ädla i en sådan förströelse. FR s