H q HE rne; I10-
derlust och idisling inställa sig småningom; mera
mjölk afsöndras; andedrägten blir friare och, lika-
som pulsen, långsammare; munnen blir fuktig, ho-
stan klangfullare och djuret synes åter blifva friskt,
undantagandes hostan, :som åhöres litet emellan.
Öfvergår sjukdomen till tredje perioden, så kan
man taga för gifvet att djuret dör: feber och ande-
drägt blifva hastigare, pulsen mjuk och knappast
kännbar, håren blifva stripiga och afmagringen till-
tar; ögonen sjunka in i sina hålor och vid inre
ögonvinkeln samlar sig ett tjockt slem; från näs-
borrarne flyter ett tjockt och stundom blodblandadt
slem, hvilket icke mera afslickas (detta tecken anser
Wagenfeld vara af stor vigt); hostan är svag och
knappast hörbar, andedrägten blir stönande, rosslande
och tydligt hörbar, samt följer med öppen mun och
utsträckt tunga; slutligen stegrar sig känslolösheten
och om den sjuke lägger sig, kan den knappast mera
uppstå.
I allmänhet är lungsjukan en farlig och fruk-
tansvärd sjukdom. Millioner stycken nötboskap hafva
fallit ett offer för den, och ännu borttager den år-
ligen en betydlig mängd, dels emedan den på många
ställen för sent igenkännes, dels emedan den vanli-
gen utbreder sig som farsot ibland en hjord, så att
få af dem blifva skonade. I början angripes ett
enda eller några få djur af lungsjukan; derefter ut-
breder den sig långsamt inom hjorden. Sällan in-
träffa flera sjukdomsfall straxt efter hvarandra eller
att flera djur sjukna liktidigt. Om hösten och om
vintern iakttager man lungsjukan oftare, än vid an-
dra årstider. (Forts. följer.)
————————