H q HE rne; I10derlust och idisling inställa sig småningom; mera mjölk afsöndras; andedrägten blir friare och, likasom pulsen, långsammare; munnen blir fuktig, hostan klangfullare och djuret synes åter blifva friskt, undantagandes hostan, :som åhöres litet emellan. Öfvergår sjukdomen till tredje perioden, så kan man taga för gifvet att djuret dör: feber och andedrägt blifva hastigare, pulsen mjuk och knappast kännbar, håren blifva stripiga och afmagringen tilltar; ögonen sjunka in i sina hålor och vid inre ögonvinkeln samlar sig ett tjockt slem; från näsborrarne flyter ett tjockt och stundom blodblandadt slem, hvilket icke mera afslickas (detta tecken anser Wagenfeld vara af stor vigt); hostan är svag och knappast hörbar, andedrägten blir stönande, rosslande och tydligt hörbar, samt följer med öppen mun och utsträckt tunga; slutligen stegrar sig känslolösheten och om den sjuke lägger sig, kan den knappast mera uppstå. I allmänhet är lungsjukan en farlig och fruktansvärd sjukdom. Millioner stycken nötboskap hafva fallit ett offer för den, och ännu borttager den årligen en betydlig mängd, dels emedan den på många ställen för sent igenkännes, dels emedan den vanligen utbreder sig som farsot ibland en hjord, så att få af dem blifva skonade. I början angripes ett enda eller några få djur af lungsjukan; derefter utbreder den sig långsamt inom hjorden. Sällan inträffa flera sjukdomsfall straxt efter hvarandra eller att flera djur sjukna liktidigt. Om hösten och om vintern iakttager man lungsjukan oftare, än vid andra årstider. (Forts. följer.) ————————