Håren förlora småningom sin glans, stå stripiga, isynnerhet långs åt ryggen (hårens stripning på manken anser prof. Ryckner såsom ett utmärkande symptom). Kor sina något på mjölken, hvilken skall vara mindre gräddrik. Foderlusten är något ringare, men idislingen fortfar. Stundom är träcken illaluktande och af mörk färg: äfven infinner sig utsot, som dock ej är uthållande. Hostan blir oftare, densamma är stönande, hes och förenad med skakning af kroppen samt utöfvas med synbar smärta och krökt rygg. Vid noggrann undersökning finner man att andedrägten är besvärlig och förökad; näsvingarne äro dervid i starkare rörelse än hos friska djur, och om djuret anstränges är det mycket påfallande. (Detta symptom anser Wagenfeld för ett karakteristiskt kännetecken.) Pulsens slag äro äfven något förökade; en ringa, smygande feber är närvarande, hvilken dock för landtmannen är svår att igenkänna. U sjukdomens vidare förlopp, som ej alltid är af lika lingvarighet, ty ibland kan den utsträcka sig från 40 å 44 dagar, ibland ända till 4 å 5 månader, tilltar sjukdomen i häftighet. Andedrägten är förökad och ansträngd, hvilket man ser af refbenens och flankornas rörelser samt näsborrarnes utvidgning. Feber inställer sig, så att man kan räkna 33 å 60 pulsslag i minuten. Hostan, som är kraftlösare, utöfvas med krökt rygg och utsträckt hals. Foderlusten blir ringare och idislingen sker trögare. Håret blir glanslösare; huden kännes hård och torr samt är fastliggande. Mjölken aftar mer och mer, fastän icke helt och hållet. Vid en anbragt tryckning å ryggen böjer sig den sjuke ned, och vid en stark tryckning på bröstets sidor synes smärta uppväckas, ty djuret stönar och söker att vika undan. Träcken är mörk, vanligen af elak lukt. Hornboskap, som fodras med drank, dregla sig, mun och näsa äro smörjiga och betäckta med ett fradgigt slem. De hittills omnämnda symptomerna utveckla sig långsamt och smygande, och periodens långvarighet är beroende af många orsaker, hvilka icke äro fullständigt bekanta. I allmänhet kan man antaga, att hos retbara, kraftfulla, väl födda och unga djur har lungsjukan den stheniska (inflammatoriska) karakteren och är af hastigare förlopp, äfvensom hos dem, hvilka ansträngas mycket, som äro utsatta för regn samt slutligen dem, som förut lidit af lungsjuka eller någon annan lungsjukdom. Hos magra, gamla och i stillhet hållna individer har sjukdomen den astheniska (d. ä. svaghetskarakteren), och första perioden är då långsammare. s Top (Forts. följer.) Eeeeosmeseenn OA