Håren förlora småningom sin glans, stå stri-
piga, isynnerhet långs åt ryggen (hårens strip-
ning på manken anser prof. Ryckner såsom ett ut-
märkande symptom). Kor sina något på mjölken,
hvilken skall vara mindre gräddrik. Foderlusten är
något ringare, men idislingen fortfar. Stundom är
träcken illaluktande och af mörk färg: äfven infin-
ner sig utsot, som dock ej är uthållande. Hostan
blir oftare, densamma är stönande, hes och förenad
med skakning af kroppen samt utöfvas med synbar
smärta och krökt rygg. Vid noggrann undersökning
finner man att andedrägten är besvärlig och förö-
kad; näsvingarne äro dervid i starkare rörelse
än hos friska djur, och om djuret anstränges är
det mycket påfallande. (Detta symptom anser Wa-
genfeld för ett karakteristiskt kännetecken.) Pulsens
slag äro äfven något förökade; en ringa, smygande
feber är närvarande, hvilken dock för landtmannen
är svår att igenkänna.
U sjukdomens vidare förlopp, som ej alltid
är af lika lingvarighet, ty ibland kan den utsträcka
sig från 40 å 44 dagar, ibland ända till 4 å 5 må-
nader, tilltar sjukdomen i häftighet. Andedrägten
är förökad och ansträngd, hvilket man ser af ref-
benens och flankornas rörelser samt näsborrarnes
utvidgning. Feber inställer sig, så att man kan
räkna 33 å 60 pulsslag i minuten. Hostan, som är
kraftlösare, utöfvas med krökt rygg och utsträckt
hals. Foderlusten blir ringare och idislingen sker
trögare. Håret blir glanslösare; huden kännes hård
och torr samt är fastliggande. Mjölken aftar mer
och mer, fastän icke helt och hållet. Vid en an-
bragt tryckning å ryggen böjer sig den sjuke ned,
och vid en stark tryckning på bröstets sidor synes
smärta uppväckas, ty djuret stönar och söker att
vika undan. Träcken är mörk, vanligen af elak
lukt. Hornboskap, som fodras med drank, dregla
sig, mun och näsa äro smörjiga och betäckta med
ett fradgigt slem.
De hittills omnämnda symptomerna utveckla sig
långsamt och smygande, och periodens långvarighet
är beroende af många orsaker, hvilka icke äro full-
ständigt bekanta. I allmänhet kan man antaga, att
hos retbara, kraftfulla, väl födda och unga djur har
lungsjukan den stheniska (inflammatoriska) karakte-
ren och är af hastigare förlopp, äfvensom hos dem,
hvilka ansträngas mycket, som äro utsatta för regn
samt slutligen dem, som förut lidit af lungsjuka
eller någon annan lungsjukdom. Hos magra, gamla
och i stillhet hållna individer har sjukdomen den
astheniska (d. ä. svaghetskarakteren), och första pe-
rioden är då långsammare. s
Top
(Forts. följer.)
Eeeeosmeseenn OA