Article Image
Nm, tårades under det han skref brefvet till sin -dotter, och då fröken läser beskrifningen om sin fars smärta, skall ju denna, oaktadt den ömma moderliga vård hon är nog lycklig att af en så nära anförvandt erhålla, ändå upprifva ett knappast läkt sår. . Elisabeth hade emellertid börjat fortsätta sin läsning, och mer och mer saktade sig hennes tårar; ty i späda bröst vinner sorgen sällan stadigt hemvist... den lägrar sig ej der, lik ett ogenomträngeligt töcken, — den består endast af lätta, lätta moln, dem vinden drifver än hit, än dit, och som vid första solglimt försvinna i rymden. När hon slutat brefvet sammanknäppte hon sina händer och lyfte sina ögon mot höjden. Hänförd af hennes intagande utseende kastade friherrinnan en hastig blick på den unge ryttmästaren, för att se hvad han möjligtvis kunde tycka. Fruntimmer äro fintliga i dylika fall... hon såg att äfven han mekaniskt sammanknäppte sina händer... yElisabeth... mitt barn! började friherrinnan omsider, du måtte ha fått glada underrättelser ? Ack, nådigaste tan!e, döm cm min glädje: min far återkommer, ack... läs! Hon ilade öfver golfvet, höll i knäböjande ställning brefvet för tantens ögon... Ack läs detta, som gör er Elisabeth så outsägligt lycklig b Pu glömmer, min flicka, att mina ögon ej äro dina att jag i allmänhet ej ser utan glasögon, allraminst så långt ifrån dagsljuset... Med er tillåtelse, herr ryttmär stare... Hon uppsteg, gick till samma fönster som Elisabett nyss lemnat och läste brefven. Föga fattades i att hon, liksom Elisabeth; fallit i öl verludd gråt; så bevekande skref Örnstedt äfven till hennc om sin älskade mskas död. Omsider öfvergick han til sin dotter, och tackade med bjertligt varma uttryck fri herrinnan, som mottagit den moderlösa i sitt hus. Derefter -kildrade han brefbäraren, ryttmästaren Bernhard såsom en ung man af utmärkt tapperhet och ädelmod hvars familj genom reduktionen förlorat allt sitt goda Generaien hoppades att kunna i någon mån godtgöra ödet oförrätter mot den ädle ynglingen, och älskade honan som det varit hans egen son. Ytterligare tillade han att

3 januari 1849, sida 2

Thumbnail