NYARSGÅFVOR.
Kors bevars hvad stoj och yra,
Hvad det bråkas i Berlin,
Påfven kan sitt Rom ej styra,
Ståndrätt och gefyr i Wien!
Larm och stridsrop till oss hinna,
Man kan hvimmelkantig bli.
Lycklig den som nu kan finna
Lugn i sin filosofi!
Ja, jag afundsvärd mig skattar,
Ty en filosof jag är.
Värdet af mitt lugn jag fattar
Och ej annan lott begär.
-Fredlig, from och litet vitter,
Sysselsatt med tankar blott,
Ostörd i min yrå jag sitter,
Unnande all verlden godt.
Men att unna, unna bara,
Ringa tycks då man kan mer.
Gilmild bör man också vara,
Himlen det så gerna ser.
Gifmildheten må man prisa,
Högre dygd jag icke vet.
Derför ämnar jag att visa
Mycken liberalitet.
Kommen då från alla -kanter,
Kommen alla klassers folk,
Unga fröknar, gamla tanter,
Knekt, prelat och lagens tolk,
Kungar, tiggare med flera,
Hottentott, kines, tartar,
Kommen, ty jag kan prestera
Nyårsgåfva åt enhvar.
Furstar, höga potentater,
Lyssnen till vulkanens hot,
Herrsken mildt i edra stater,
Skratten ej åt rättvist knof.
Makt i södern, makt i norden
Ger jag eder — skönt helt visst!
Och till tankespråk de orden:
Skrattar bäst som skrattar sist.
Lyckans gunstling, du som skickar
Till din likes ringa tjäll
Stolta, känslolösa blickar,
Mer och mer af högmod sväll!
Detta timglas jag dig gifver,
(Kanske snart det runnit ut)
Och till motto här jag skrifver:
Grafven jemnar allt till slut.
Hvem kan ödets gång förklara?
Ingen i vår kloka verld.
En förnöjd och säll skall vara,
Och en annan qvald och tärd.
Ja— men den som motgång trycker,
Hoppets balsam af mig får.
Till devis jag passa tycker:
Tiden läker månget sår.
Millionär, du ständigt tänker
På ditt mynt båd dag och natt.
Kassakista jag dig skänker,
Der du hopa kan din skatt.
Spara — man det ej må hindra,
Men, med all din rikedom,
Mins: Vill ingens nöd du lindra,
Skall dock själen kännas tom
Hjelten, som bland svärd och lansar
Har sin aldra största fröjd,