der reformföreningarnes sträfvan hånas derföre
att de talat för demokratiens sak, i samma af-
handling förekommer det erkännande af demo-
kratiens vigt, som vi satt till motto öfver våra
reflexioner! Slutligen förekommer der äfven
den der famösa utmaningen, som vi förut på ett
annat ställe anfört (i A. B. 289), och hvar
Tidsförf. ansluter sig till ingenting mindre än
hr Franz Sjöbergs motion i Stockholms re-
formsällskap, om ett — Nationalkonvent!
Denna utmaning tycks för öfrigt vara Tidsförf:s
rens sista ord. Han upprepar-den i sin slutartike!
och tillägger trotsande: vi hafva anvisat demo-
kratien medlet, fullt öfvertygade att den näppe-
ligen vågar försöket; och då Tiden sjelf icke
gjort någon protest dervid, eller beledsagat
den med någon anmärkning, så torde man få
antaga att det förbehåll, Tidsinsändaren sjel
tillagt, icke försvagar vår vid anförandet af
utmaningen gjorda slutsats, att utmaningen gil-
las af det parti, hvars talan Tiden fört. Detta
är så mycket sannolikare, som tidningen Ti-
den, i en mångfald af egna uppsatser, delat
med insändaren samma åsigter och grundsat-
ser, samma minnesslöhet för de skäl, hvilka
allt sedan 1809 blifvit anförda för en represen-
tationsförändring, och samma oblyga förnekan-
de af de många offentliga och vidlyftiga dis-
kussioner, hvilka, sedan denna redan så aflägs-
na tidpunkt, ägt rum öfver denna fråga. Med
minsta tillstymmelse till konseqvens bör par-
tiet då ej heller kunna ogilla den utväg, som
en af dess anhängare genom dess egen organ
föreslagit, att få frågan afgjord; och om utma-
ningshandsken skulle upptagas, så går det icke
nu mera an för Tidens patroner att proteste-
ra deremot.
Tidsinsändaren har väl hänvisat på vissa ar-
tiklar i Tiden, hvilkas författare, till och med
under åberopande af missgerningsbalken, till-
styrkt reformsällskapernas stängande med våld,
och hvilka, å plus forte raison, måste anta-
gas motsätta sig bildningen af ett så vidtom-
fattande reformsällskap, som det af hr Franz
Sjöberg föreslagna och af Tidsinsändaren för-
ordade. Men denna insändarens påpekning sy-
nes dock gälla blott några få antiqviteter bland
Tidspatronaget, nu mera. Vi sluta så deraf
att dessa och några dermed beslägtade vän-
skapsråd till regeringen visat sig meroch mer
sparsamt i Tiden med hvar månad, och på de
sista förekommit blott såsom glesa dyningar
efter de stormhvirflar, som genomhveno Ti-
dens Mars- och Aprill-artiklar, särdeles de der
ryktbara med den oupphörliga ingångsfrågan:
Nå, min värdaste, hur går det nu med repu-
bliken ?v
Vi förmoda derföre, att det liberala partiet
skulle kunna utan tvekan anse Tidsinsändarens
utmaning som ett auktoriseradt häroldsrop,
och att det blott beror på detta parti att an-
taga eller afvisa det; i förra fallet naturligt-
vis med befogenhet att, såsom den utmanade,
sjelf bestämma tid och öfriga vilkor, utan an-
nat förbehåll dervid än fair playn.
Vi böra till slut ej underlåta att göra de
konservativas organ den rättvisan, att den röjt
en bättre och mera sansad ton, i mån som
den nalkats sin upplösning, och att, om vi få
anse Tidsinsändarens här omförmälta arbete
för en af kodicillerna i Tidens testamente,
det förråder en märklig intellektuell förkofran
på Tidens gamla dagar. Fenomenet är för öf-
rigt icke ovanligt, äfven der paroxysmerna
förut varit de mest betänkliga. Hvem kan t.
ex. förgäta att till och med den tappre och
oförliknelige, hidalgon, hvars minne Cervan-
tes förevigat, kom till full sansning på sote-
sängen, efter att hafva tillbragt en lång lefnad
med underfulla historiska forskningar, och i
följd deraf ägnat sina sista krafter åt oförtru-
ten spärridning till det irrande ridderskapets
förmån,?