alla med dem liktänkande hafva förbisett, ati
grunden för det svenska representationsskickei
hvarken är materiell eller numerisk, utan en ideel
grund, att i svenska samhället, sådant det af ålder
utpreglat sig, det hvarken är lispunden af ,menni-
skokött eller antalet af geometriska tunnland, utan
de ideela qvantiteterna, hvilka tillsammanstagna
utgöra samhället, som representerat detsamma och
ansetts böra vara på dess nationalthing represente-
rade. Eller om de icke förbisett det, så hafva de
antagit såsom en afgjord sak, såsom ett axiom, att
ett samhälle alldeles icke på annat sätt än efter ma-
teriell och numerisk grund kan och bör represente-
ras, och således alls icke satt i fråga att en djupare
och solidare, en både mera nationell och rationell
grund kan finnas. De hafva utgått ifrån den grund-
satsen: samhället det är den materiella makten, det
är den numeriska styrkan i samhället, det är majo-
riteten, det är våldet. Mcn hvad är denna grund-
sats annat än styrkans rätt och majoritetens för-
tryck ?
Men minoritetens af bajonetterna och knöl-
påkarnav beskärmade tyranni: är det bättre och
bättre motiveradt? Och att de konservativa hos
oss alldeles icke frukta något majoritetens ty-
ranni, har författaren dessutom sjelf medgifvit,
då han säger:
De konservativa äro hvarken ett kotteri, om
dermed menas ett litet antal individer, utan mäk-
tiga samhällsklasser med faktisk del i halfva sam-
hällslagstiftningen, icke heller är bevarandet af pri-
vilegier och kastintressen ändamålet för deras strid
och motstånd, om sådana än ingå uti dessa sam-
hällsklassers tillvaro såsom medel i striden för de-
ras ändamål, den högre samhällsorganismen, icke
heller kunna de af hvilket påträngande som helst,
utom det fysiska, som åter är fysiskt omöjligt,
trängas undan, utan att de sjelfva kunna öfvertygas
om nyttan och rättvisan af ett sådant undanvi-
kande.
TI motsats mot denna sin makt anser konser-
vatismen Folket och Folkets vilja för ett tomt
talesätt allenast. Man höre:
Vill man se en strid, der folket strider, så be-
trakte man Italiens strid mot Österrike, så betrakte
man slavonernes mot magyarerne. Der uttalar sig
en folkvilja. De demokratiska rörelserna i Europa
äro deremot icke annat än samhällsklassers strid
mot samhällsklasser inom samma folk. Folket kan
i dessa samhällsklasser uppgå mer och mindre; men
de äro dock i sjelfva verket icke annat än en ma-
joritets strid emot en minoritet af samma folk, mer
och mindre rättvis, och rättvisast der, hvarest man
strider för ett samhällsskick, grundadt på lag, i stäl-
let för absolutism och godtycke. Det kan närma sig
karakteren af en folkstrid, om det är en social
strid af många förtryckta samhällsklasser, emot nå-
gra få som förtrycka.- Men hos oss är det icke så.
Hos oss vilja mäktiga samhällsklasser göra anspråk
på icke blott den -politiska lagstiftningsmakt de ega,
utan ock på den andra klasser af folket cga, och
detta sträfvande hos en majoritet efter välde öfver
minoriteten, kallar man folkvilja! Och menar att
detta några tusen individers begär att undantränga
några tusen andra medborgare från deras innehaf-
vande lagstiftningsrätt skall, för det man tubbar
menniskor att skrifya sina namn på listor, der så-
dant begäres, få namn af folkvilja! Må man kalla
det borgarvilja, bondvilja, journalistvilja, de-
mokratvilja, reformvänner-vilja, hvad som helst,
blott icke folkvilja.
Hvad är folket? Ingenting annat än en abstrak-
tion, hvarmed man behagar bedrifva ett icke obe-
tydligt afguderi. — En nations vilja är ett oting, i
alla frågor af abstrakt natur. — Man kan tala om
en majoritets af flera klasser vilja, riktad mot en
minoritet af samma eller andra klasser. Men här-
med har man ingen folkvilja. Det är visst sannt.
att om denna majoritet blir tillräckligt stark för att
kunna tilltro sig att förtrycka minoriteten, tränga
den undan, beröfva den dess rättmätiga eller orätt-
mätiga samhällsförmåner med våld, och det lyckas,
så är det alldeles i saken detsamma, som om folk-
viljan utförde kuppen. Resultatet blir för minorite-
ten lika; och partiet förgäter naturligtvis icke att
säga: folket har utfört detta, folket har slagits, har
gjort revolutionen. Men. det är ett ganska falskt och
oegentligt uttryck. Det är majoriteten som gjort
det, icke folket. Folket underkastar sig den nya
sakernas ordning, likasom den gamla, folket såsom
sådant gör icke revolution emot folket: det är en
majoritet som gör revolution emot minoriteten, och
åstadkommer en kulissförändring i lagstiftnings- och
styrelsesättet. Lyckas försöket, så är det bra,
lyckas det icke, så få vederbörande anstiftare
silla emellan.
Men hafva de aristokratiska minoriteternas
revolutioner någon annan utgång? Och när
de lyckas: hvilka loford har ej historien ibe-
redskap åt dessa minoriteters koryfeer! Huru
prisas de ej som Folkets, och Fäderneslan-
dets räddare! 7
Sannolikt ingår det icke i Tidsförf:s mening
att denna deduktion uppenbart söker bortde-
monstrera sjelfva grunden för våra fyra stånds
anspråk alt vara Svenska Folkets represen-
tanter? Klart är likväl, att. om ingen Mmajo-
ritet skulle kunna anses representera ett folk,
så gör en minoritet det ännu mindre. Emed-
lertid är det just denna minoritetens represen-
talionsbefogenhet -på svenska folkets vägnar,
som Tidsförf: yrkar till adelsviljans och prest-
viljans förmån, och då förf. förut (i N:o 280)
förklarat att
med knötpåkar och bajonetter och starka ar-
mar är en majoritet visserligen ett mycket kraf-
tigt argument; men då måste man, jemte majori-
teten, hafva alla dessa små reqvisita till dispo-
silion, eller åtminstone utsigt att få dem
men det är obestridligt att minoriteten an-
vänder detta argument;, emedan det är den,
som disponerar bäjonetterna och polisens knöl-
påkar: hvad har Tidscoteriet då att svara?
Mäånne det bekantasväret af den bränvinskon-
fiskerande Polykarpus i Kronofogdårne,: När
jag dricker, är det rätt, eller den forntida
Lagläsarens: Det är en annan sak, om det
blott var mina kreatur, som gjorde åkerska-
dany...?
Borgare- och Bondeståndens ifver för repre-
sentationsreformen vill konservatismen härleda
från ett så uteslutande maktbegär, att den
påstår dem icke önska någon reform, om de
skulle nödgas dela väldet med de två första
stånden. Han försinnligar detta begär, jemte
den afund, som han påstår vara förenad med
detsamma, genom anförande af en katolsk 1e-
gend, som lyder så:
Legenden berättar om en qvinna, som cen from
eremit, på sina enträgna böner, fick tillstånd att
ecenhändiot hemta unn ifrån ckärsaldon hvilkan då