alla med dem liktänkande hafva förbisett, ati grunden för det svenska representationsskickei hvarken är materiell eller numerisk, utan en ideel grund, att i svenska samhället, sådant det af ålder utpreglat sig, det hvarken är lispunden af ,menniskokött eller antalet af geometriska tunnland, utan de ideela qvantiteterna, hvilka tillsammanstagna utgöra samhället, som representerat detsamma och ansetts böra vara på dess nationalthing representerade. Eller om de icke förbisett det, så hafva de antagit såsom en afgjord sak, såsom ett axiom, att ett samhälle alldeles icke på annat sätt än efter materiell och numerisk grund kan och bör representeras, och således alls icke satt i fråga att en djupare och solidare, en både mera nationell och rationell grund kan finnas. De hafva utgått ifrån den grundsatsen: samhället det är den materiella makten, det är den numeriska styrkan i samhället, det är majoriteten, det är våldet. Mcn hvad är denna grundsats annat än styrkans rätt och majoritetens förtryck ? Men minoritetens af bajonetterna och knölpåkarnav beskärmade tyranni: är det bättre och bättre motiveradt? Och att de konservativa hos oss alldeles icke frukta något majoritetens tyranni, har författaren dessutom sjelf medgifvit, då han säger: De konservativa äro hvarken ett kotteri, om dermed menas ett litet antal individer, utan mäktiga samhällsklasser med faktisk del i halfva samhällslagstiftningen, icke heller är bevarandet af privilegier och kastintressen ändamålet för deras strid och motstånd, om sådana än ingå uti dessa samhällsklassers tillvaro såsom medel i striden för deras ändamål, den högre samhällsorganismen, icke heller kunna de af hvilket påträngande som helst, utom det fysiska, som åter är fysiskt omöjligt, trängas undan, utan att de sjelfva kunna öfvertygas om nyttan och rättvisan af ett sådant undanvikande. TI motsats mot denna sin makt anser konservatismen Folket och Folkets vilja för ett tomt talesätt allenast. Man höre: Vill man se en strid, der folket strider, så betrakte man Italiens strid mot Österrike, så betrakte man slavonernes mot magyarerne. Der uttalar sig en folkvilja. De demokratiska rörelserna i Europa äro deremot icke annat än samhällsklassers strid mot samhällsklasser inom samma folk. Folket kan i dessa samhällsklasser uppgå mer och mindre; men de äro dock i sjelfva verket icke annat än en majoritets strid emot en minoritet af samma folk, mer och mindre rättvis, och rättvisast der, hvarest man strider för ett samhällsskick, grundadt på lag, i stället för absolutism och godtycke. Det kan närma sig karakteren af en folkstrid, om det är en social strid af många förtryckta samhällsklasser, emot några få som förtrycka.Men hos oss är det icke så. Hos oss vilja mäktiga samhällsklasser göra anspråk på icke blott den -politiska lagstiftningsmakt de ega, utan ock på den andra klasser af folket cga, och detta sträfvande hos en majoritet efter välde öfver minoriteten, kallar man folkvilja! Och menar att detta några tusen individers begär att undantränga några tusen andra medborgare från deras innehafvande lagstiftningsrätt skall, för det man tubbar menniskor att skrifya sina namn på listor, der sådant begäres, få namn af folkvilja! Må man kalla det borgarvilja, bondvilja, journalistvilja, demokratvilja, reformvänner-vilja, hvad som helst, blott icke folkvilja. Hvad är folket? Ingenting annat än en abstraktion, hvarmed man behagar bedrifva ett icke obetydligt afguderi. — En nations vilja är ett oting, i alla frågor af abstrakt natur. — Man kan tala om en majoritets af flera klasser vilja, riktad mot en minoritet af samma eller andra klasser. Men härmed har man ingen folkvilja. Det är visst sannt. att om denna majoritet blir tillräckligt stark för att kunna tilltro sig att förtrycka minoriteten, tränga den undan, beröfva den dess rättmätiga eller orättmätiga samhällsförmåner med våld, och det lyckas, så är det alldeles i saken detsamma, som om folkviljan utförde kuppen. Resultatet blir för minoriteten lika; och partiet förgäter naturligtvis icke att säga: folket har utfört detta, folket har slagits, har gjort revolutionen. Men. det är ett ganska falskt och oegentligt uttryck. Det är majoriteten som gjort det, icke folket. Folket underkastar sig den nya sakernas ordning, likasom den gamla, folket såsom sådant gör icke revolution emot folket: det är en majoritet som gör revolution emot minoriteten, och åstadkommer en kulissförändring i lagstiftningsoch styrelsesättet. Lyckas försöket, så är det bra, lyckas det icke, så få vederbörande anstiftare silla emellan. Men hafva de aristokratiska minoriteternas revolutioner någon annan utgång? Och när de lyckas: hvilka loford har ej historien iberedskap åt dessa minoriteters koryfeer! Huru prisas de ej som Folkets, och Fäderneslandets räddare! 7 Sannolikt ingår det icke i Tidsförf:s mening att denna deduktion uppenbart söker bortdemonstrera sjelfva grunden för våra fyra stånds anspråk alt vara Svenska Folkets representanter? Klart är likväl, att. om ingen Mmajoritet skulle kunna anses representera ett folk, så gör en minoritet det ännu mindre. Emedlertid är det just denna minoritetens representalionsbefogenhet -på svenska folkets vägnar, som Tidsförf: yrkar till adelsviljans och prestviljans förmån, och då förf. förut (i N:o 280) förklarat att med knötpåkar och bajonetter och starka armar är en majoritet visserligen ett mycket kraftigt argument; men då måste man, jemte majoriteten, hafva alla dessa små reqvisita till disposilion, eller åtminstone utsigt att få dem men det är obestridligt att minoriteten använder detta argument;, emedan det är den, som disponerar bäjonetterna och polisens knölpåkar: hvad har Tidscoteriet då att svara? Mäånne det bekantasväret af den bränvinskonfiskerande Polykarpus i Kronofogdårne,: När jag dricker, är det rätt, eller den forntida Lagläsarens: Det är en annan sak, om det blott var mina kreatur, som gjorde åkerskadany...? Borgareoch Bondeståndens ifver för representationsreformen vill konservatismen härleda från ett så uteslutande maktbegär, att den påstår dem icke önska någon reform, om de skulle nödgas dela väldet med de två första stånden. Han försinnligar detta begär, jemte den afund, som han påstår vara förenad med detsamma, genom anförande af en katolsk 1egend, som lyder så: Legenden berättar om en qvinna, som cen from eremit, på sina enträgna böner, fick tillstånd att ecenhändiot hemta unn ifrån ckärsaldon hvilkan då