och vinna burskap eller köpa den privilegierade jor-
den. Icke stå derföre dessa medborgare, som ingått
i kyrkans tjenst, bo i stad eller ega frälsejord, hvar-
ken utom eller i motsats till folket fördenskull. Pri-
vilegierade äro vidare icke adel och prester, såsom
sådane, utan alla 4 riksstånden såsom stånd, det ena
lika mycket som det andra.
Och vidare:
Icke utgöra adeln och presterskapet i Sverige så-
som samhällsklasser hvarken några kaster, ty deras
barn födas till verlden med hela samhälet för
sig, precist lika mycket och lika litet öppet, som
alla andra menniskors barn, ej heller några pri-
vilegierade klasser till sina personer, ty de hafva
af de allmänna samhällsförmånerna personligen in-
genting mer eller mindre än borgare, bönder och
allt annat folk. Sticker ett von eller af eller de
framför namnet något ofrälse högmod, så hindrar ju
ingenting detsamma att när som helst tillägga sig
samma dyrbara förmån. Sticker prestkappan någon
i ögat, så kan han ju resa till Köpenhamn och
blifva likbjudare, så får han begagna samma ovär-
derliga prydnad.
På adelns och presterskapets vägnar hånar
Tidsförfattaren sålunda Sveriges öfriga invåna-
re; men ligger i detta hån något bevis? Hå-
nar han kanske icke med detsamma sanning
-och logik, när han tycks tro ett dylik språk
kunna förmå någon att glömma det factum,
som hvart nytt års statskalender ytterligare
ökar: det factum, att alla hofembeten, och de
diplomatiska befattningarne med ytterst få un-
dantag innehafvas af adeln, som derigenom de
facto besitter det vigtiga privilegiet, att dels
oupphörligt kringhvärfva monarken, dels föra
hans talan vid andra hof. — Den härvid, och
genom åtskilligt annat så närliggande jemnfö-
relsen emellan ståndsförhållandet i Sverige och
i det fordna Frankrike söker Tidsförf. afvisa
såsom alldeles ogrundad.
I Frankrike — yttrar han — fanns, som man
vet, före och till 1789 en feodal-adel med utom-
ordentligt vidsträckta, i landets innersta orga-
nisation ingripande privilegier, som med skatt-
frihet, eller åtminstone anspråk derpå egde en be-
tydande del af hela landets jord, innehade med
rättighet af häfd alla högre embeten, ansåg hela
den öfriga nationen såsom en underordnad race,
eller samköällsklass, mot hvilken hvarje öfver-
mod, hvarje förolämpning var tillåten, och ut-
öfvade ett förtryckande inflytande på hela den
öfriga befolkningen i landet. Likaledes fanns en
kyrka, som, i likhet med den katholska hierarchien
allestädes från medeltiden, tagit för sig hvad feodal-
adelns inkräktning lemnat öfrigt, och på grund af
vidsträckta privilegier utgjorde en mäktig, förderf-
vad, af staten nästan oberoende institution, hvars
medlemmar till följe af katholska kyrkans begrepp
om en character indelebilis hos presterskapet betrak-
tade sig nästan som en, väl icke genom börden, men
genom invigningen från all den öfriga menni-
skomassan skild och öfver den upphöjd kast,
sträfvande att med regenten och adeln uteslu-
tande dela samhällsbestyren,
Men — kan man fråga i afseende på för-
hållandet med adeln — fanns ej samma till-
stånd här före 1809, med undantag af den feo-
dala formen? Fanns ej äfven här en adel med
vidsträckta, i landets inre organisation djupt
ingripande privilegier? Var den icke, med an-
språk på skattefrihet, i besittning af Sveriges
bästa jord, genom sin uteslutande äganderätt
till säterier? Innehade den icke, med rättighet
af häfd; alla högre embeten ? Ansåg den icke
hela det öfriga folket som en underordnad-race?
Behandlade den det icke med öfvermod, och
utöfvade den icke öfver det ett förtryckande
inflytande?...Urkunder, minnesböcker och ännu
lefvande vittnen sammanstämma uti att besvara
dessa frågor jakande; hvilket. naturligtvis icke
kan hindra Tiden och dess patroner att säga
nej. Men om ock 1809 års statshvälfning för-
ändrat betydligt i allt detta, hvad teorien be-
träffar, så återstår ännu tillräckligt i prakti-
ken, när helst det kan göra sig gällande utan
hinder af grundlagar och allmänna vettets dom.
Vid det motsvarande försöket att aflägsna
jemförelsen emellan franska prelaturen och den.
svenska, äger Tidsförf. väl fördelen att kunna
framhålla olikheterna emellan romerska och
lutherska kyrkorna; men månne afståndet emel-
lan prelaterna är lika stort som emellan deras
kyrkor? Gäller blott om den fordna franska
hierarkien att den betraktar sig som en genom
prestvigningen från den öfriga mennisk omassan
afskild, högre kast? Röjdes allenast hos den
fordna franska prelaturen sträfvandet att med
regenten och adeln dela samhällsbestyren?
— Man läse riksförhandlingarne från våra mag-
naters och prelaters frihetstid,, och döme!
Man lyssne till de återvaknande genljuden
deraf i erkebiskop Wingårds och hans prela-
tensiska suffraganters språk vid riksdagar, prest-
möten, 0. s. V.
Då hågkomster af detta slag antingen icke
fallit Tidsförfattaren in, eller blifvit med flit
skjutna åt sidan, så är det begripligt att han
kan fortfara vidare på samma vis och före-
draga samma thema i flerfaldiga variationer.
Se här t. ex. en:
Vär svenska adel är numera lika mycket privi-
legierad och en kast som Sveriges bönder med
hvilka den delar alldeles lika sociala och poli-
tiska rättigheter, kvarken mer eller mindrer.
Och här en annan:
Vårt svenska presterskap är lika mycket en
kast och i socialt afseende privilegieradt som
ungefär länsmännen, kronofogdarne eller hvil-
ken annan klass af tjenstemän man vill nämnan.
Till samma kategori hör uppgiften att en
biskopsindelning i Sverige består af ,ett par
hundra tunnor kronotionde och ett prebende-
pastorat på ett eller par tusen riksdalers in-
komst — medan det är bekant att biskopen
i Lund drager sina 20,000 rdr i årliga löne-
inkomster.
Just i det Tidsnummer, der författaren söker
befästa ett så oöfverstigligt svalg emellan den
gamla katolska prelaturen och vår lutherska,
inträffar händelsevis, att hr A. Bernhard, här-
varande katolska församlings pastor, förtror oss
hurusom
vv Ånn för Came fan mm