pKmedierud ser act ut, SO TIUSTOTTALLART
icke länge hade trott på sin sannspåddhet;
ty blott ett par dagar förut undföllo honom
(i N:o 285) ej allenast tankan på en möjlighet
af kallelse till urtima riksdag för representa-
tionsreformens påskyndande, utan tillika ett
betydelsefullt hot åt regeringen, med riddar-
husets och hierarkiens misshag, förenadt med
ingenting mindre än consilium abeundi åt mi-
nistrarne. i fall man understode sig att utfärda
en dylik kallelse. Olycksbudet förkunnas af
de konservativas organ sålunda (i N:o 285):
Sammankallandet af en urtima riksdag utan nå-
got annat uppgifvet ändamål, än att göra rörelse-
männen ti!! viljes, och utan något särdeles nödtvång
i öfrigt, kan aldrig blifva ett steg, som är egnadt
att tilltvinga sig riddarhusets synnerliga välvilja.
etta var på ridderskapets vägnar. På pre-
katurens lyder det ännu amprare:
aSkulle regeringen, demokratien till behag, endast
för representationsfrågans skull, som visserligen icke
är någon i afseende på tiden särdeles vigtig fråga
för landet, om den än kan vara det för demokra-
terna, sammankalla en urtima riksdag, och dervid
ålägga presterskapet en onödig utgift så nyss efter
det detta bestridt kostnaden för en ordinarie, så
vore det något som, om den äfven derföre finge
mycket beröm i de demokratiska bladen, naturligt-
vis skulle högeligen misshaga presterskapet, och icke
öra detsawma den nuvarande ministeren (i fall man
år låna detta ord ur demokratiens ordbok) särdeles
beyågen.
De maktegande ståndens consilium abeundi
åt den stackars ministeren följer efteråt, som
moralkaka:
I
Det händer då, att om ministeren stött adeln!
och presteständet allt för mycket för hufvudet, så-
som steget att onödigtvis sammankalla en urtima
riksdag, helt visst skulle göra, den kunde råka ut
för samma missöde, som dess föregångare, att icke
erhålla något riktigt politiskt stöd någonstädes och
således- nödgas förklara sig urståndsatt att fortsätta
sitt rådgifvarekall. Detta vill ju demokratien icke,
då den har en ministere, som genom sitt förslag
till en representation på basen af allmänna val står
densamma naturligtvis ganska nära, och med hvil-
ken den i allmänhet, ännu åtminstone, städse i huf-
vudsaken funnit sig belåten. Den bör väl icke göra
dess bana mera törnig, än nödigt är, och icke
ställa densamma till de tvenne andra stånden i en
rent af omöjlig position, så länge dessa ännu fak-!
tiskt innehafva halfva representationen, genom att
forcera den till halsbrytande ytterligheter, såsom ett!
beslut om urtima riksdag sannolikt skulle vara.
Huru fromt slutar icke denna innehålls-
dryga varning! Huru vänskapligt tillrådas
icke de två demokratiskav stånden att icke
locka ministeren inom skotthåll för de två
högre ståndens misshag!
Ifrågasättas kan väl ock, om behofvet af en re-
presentationsreform ger skäl att utsätta sig för
så stora äfventyr, i ett land, hvarest, om man
får tro våra historiskes fornkunskap, friheten
och jemnlikheten redan varit hemmastadda i
tvåtusen år! — Tvåtusen år! Kan väl der-
vid menas Sverige? frågar sannolikt läsaren.
Vi låta de historiskes organ i Tiden (N:o 283)
svara sjelf. Sverige är, enligt hans uppgift,
Ett land, der icke blott i 2000 år hvarje full-
-myndig statsmedlem varit en fri medborgare, utan
der alla äro lika inför lagen och tillträde är hvar
och en öppnadt att blifva allt hvad han kan och
vill, utan hinder af födsel.
Ihågkommer man att de fornforskare, som .
utsätta Odens hitkomst aldraaflägsnast, bestäm-
ma den till 100 år före vår tideräkning, så
får man gå ytterligare tillbaka 150 år, eller
långt bort i Fornjoterska sagokretsen och sam-
tidigt med 3:e Puniska kriget, för att uppnå
begynnelsen till den för hela den öfriga verl-
den, vid den tiden, äfven i begreppen alldeles
främmande frihet och jemnlikhet, hvarom Tids-
författaren ordar. — Man kan för öfrigt ej för-
neka en viss konseqvens i Tidsförfattarens sträf-
van att bringa sina kronologiska underrättelser
i öfverensstämmelse med sina historiska.
På ett slags vid och brokig matta af histo-
riska laj par från äldre, nyare och nyaste tide-
hvarf, sirad ytterligare med strödda fraser ur
det liberala partiets yttranden vid riksdagar,
i tidningar och reformsällskaper, utbreder Tids-
författaren sina ytterligare bevis för den sat-
sen, att
pSverige har på historisk väg kommit derhän,
utan att sådant genom någon viss nationalförsamling
eller på något visst årtal inträffat, att civilväsen- .
det, försvarsväsendet, kyrkoväsendet, närings-)
väsendet och jordbruket hvartdera haft sina egna
målsmän, och att det sätt, hvarpå hvartdera varit
Tepresenteradt, samt :förhållit sig till konungamak-
ten, utgjort en sådan jemnvigt af de 3:ne samhälls-
elementerne, det monarkiska, aristokratiska och de-
mokratiska, att intetdera kunnat undertrycka och
tillbakatränga det andra.
I detta lilla stycke förekomma flera omstän-
digheter, som förtjena särskild uppmärksam-
het. Så vidt med uttrycket väsende der me-
nas någonting, så innebär det ett understuc-
ket begrepp, hvad de 3 första bland dessa vä-
senden angår. Ty af hvad Tidsförfattaren kal-
lar väsenden, äro de 2 förstnämnda blotta for-
mer till. samhällets tjenst, och det 3:e är en
dylik form till dogmernas värn. Eller äro de
väl någonting annat? Kan man icke tänka sig
civilväsendetr, försvarsväsendel, kyrkovä-
sendet i andra former, än de närvarande sven-
ska, utan att samhället och religionen derige-
nom försvinna? Men om detta kan tänkas,
så äro dessa s. k. väsenden endast former, un-
derordnade samhället och trosläran. Häfderna
berätta oss ock att dessa former äro beroende
af samhällsmediemmarnes åsigter, och omskifta
med dessa åsigter under olika tidehvarf. Långt-
ifrån att efter konservatismens förespeglingar
stå på samma linea med samhället — att ej
säga framför det — äro de i och för sig sjelf-
va döda former, hvilka, utan samhället och för-
samlingen, skulle sakna äfvenskenet af lif. De
stå till de sistnämnda — till dessa verkliga
och lefvande väsenden — i samma förhållan-
de, som drägten till den som bär den, huset
till den som bebor det. Och likväl är det hos
dessa döda former, som man har att söka det
så kallade ,ideella,. hvillkat da I företa ctånn
— ÅA KH - Oc br P-— AR fär— fö— W— He -— — ÅA ta