utr della eijest sa stolta djurs nela nallning: De spända senorna, de frustande näsborrarna, hufvudets krampaktiga muskelspel, samt de öfriga lemmarnas ansträngda ställning, tolka så sannt och lefvande den djupa smärta, som vargens blodtörstiga bett i dess strupe förorsakar, att åskådaren nästan känner sig fattad a medlidande. Vargens figur är icke mindre lyckad och framställer detta djurs karakteristiska djerfhet, muskelkraft och roflystnad på ett träffande sätt. N;o 104. Tvenne vindthundar, Till hälften lekande, till hälften färdiga att börja en täflingsstrid om en framför de täcka djurens fötter liggande boll, synas de behagliga, elastiska rörelser, som så egendomligt utmärka denna spensligt bildade race, blott hejdas af en ögonblicklig tvekan å båda sidor att börja sina ystra språng. Bland de föremål, som straxt vid inträdet tilldraga sig vår uppmärksamhet, äro fyra statyetter af vår frejdade konstnär hr Qvarnström. Bessa föreställa konungarne Gustaf II Adolf, Carl XII, Carl X och Magnus Ladulås. Den värdiga hållning och det pittoreska i ställning och drapering, som utmärka dessa figurer, kan icke annat än gifva dem en hög rang bland de exponerade arbetena. Berzelii och Jenny Linds porträtter, af samma hand, äro väl irväffade. Ingeborg är en ädel figur, smakfullt . ehuru kanske något tungt, draperad. En ung skulptör, hr A. Fornander, har inlemnat arbeten, som gifva tillkänna goda anlag och ett redan betydligt framskridet studium. N:o 41. Det sörjande minnet vid en dödsurna, är en väl tänkt komposition, om också icke originalitet deri röjes i betydligare mån. N:o 44. vEtt jagtstycke, föreställande en sårad hjort, som fångas af en vindthund, är en vacker grupp. De originella ställningarna förefalla något ovanliga, men äro icke onaturliga. N:o 45. Ett varglo,, är en liten god eskiss. Äfven br Lundgren (en ung skulptör) har här vackra saker, hvaraf dock största delen äro kopior af hr Qvarnströms väl lyckade medaljmodeller. Noggrånnhet är ett hufvuddrag hos. hr Lundgrens konstnärsanlag och såsom hufvudsakligast egnande sig åt miniaturskulpturen, som företrädesvis tager denna egenskap i anspråk, torde man kunna hoppas fortfarande framsteg af denne unge konstnär. Af Byström finnes åtskilligt, men nästan endast eskisser. N:o 2, Tron och Hoppet, samt N:o , Den kristliga Kärleken, äro båda gedigna kompositioner, utgörande eskisser till altarprydnad i Linköpings domkyrka. N:ris 7 och 8: Carl XIV Johan i olika ställningar. Ehuru flyktigt utförda, ega dessa båda eskisser mycken sanning och karakter i det hela, och då man jemför dem med en å samma hylla befintlig kopia efter Schwanthalers Carl Johan i Norrköping, må man väl beklaga, att ej någon af de förra blifvit utförd, i stället för den sednare. Den uttrycksfulla och ståtliga hållning, som utmärker Byströms eskisser, bildar en stor kontrast mot det stela i ställningen och tunga i draperierna hos Schwanthalers staty, Hr Lundberg i Rom, Byströms elev, har lemnat ett par byster, föreställande Konungen och Drottningen al Sverige, samt ett flickhufvud (N:o 39), hvars fina profil är mycket intagande, och en flicka med ett fågelbo, (N:o 36). Denna tycks vara en kopia efter naturen, men den högra armens ställning är något konstlad och ansigtsuttrycket icke intagande. Af Fogeiberg förekommer blott ett Parishufvud, bvars sköna profil och lediga hållning vunnit kännares bifall. Af Thorwaldsen finnas tvenne större medaljonger, föreställande den ena Morgonen och den andra Natten; båda framställda genom lätt draperade och behagligt framsväfvande, bevingade qvinnogestalter, den förra uppbärande en lätt genius, som med höjd fackla bebådar dagens annalkande; den sednare, sjelf med slutna ögon, håller på ett behagfullt och intagande sätt i sina armar tvenne vackra, tryggt slumrande barn. Man dröjer med nöje framför dessa konstverk af den store mästarens hand. N:ris 76, 77 och 78, en Merkur, en herdegosse och en dopfunt, statyetter i porslin efter Thorwaldsen, förtjena räknas bland expositionens förnämsta prydnader. Ett arbete, som icke finnes upptaget i katalogen, men som är placeradt straxt öfver nämnde medaljonger, är Thorwaldsens Jupiter, dikterande lagen för Amor,. Den täcka kärleksgudens naiva ställning och frågande blick ega isynnerhet mycken expression. Jacobsens kopior af Thorwaldsens Kristus, samt apostlarna, äro ganska lyckade. Det storartade i drapering och vördnadsbjudande i hållning hos de i konstverlden namnkunniga originalen, som pryda Vorfruekirken i Köpenhamn, är i dessa kopior på ett ganska tillfredsställande sätt återgifvet. Af okänd tysk mästare finner man en-ganska vacker komposition, föreställande Paul och Virginiav (N:o 89). Det idylliska paret, som under ett vänligt samtal tagit plats på en mossig klippa, bildar en intagande grupp. Af franske konstnärer förekomma, utom de förutnämde af Måne, flera utmärkta saker, hvaribland må nämnas Pradiers Venus och Amor (N:o 134). Den förra har med ena armen omfattat den lille kärleksguden och skälmaktigt afväpnat honom, samt tyckes just njuta af hans bryderi. Den öfverlistade Amor står der så näj et, hvilande sina korslagda armar på gudinrans knä, halft förtretad, men med bedjande blickar återfordrande sitt förlorade vapen. Charles temeraire, och Jean sans-peur af någon äldre fransk mästare, uti medeltidens tunga stålrustningar, göra skäl för sina tillnamn, den förstnämnde genom sin trotsigt utmanande ställning och kastade stridshandske, den sednare genom sina oförskräckta åtbörder