flammande hämdeanden, som under natten framträ-
der till edert läger, ingriper i edra drömmar, öpp-
nar det rödgapande dödssåret, och med upphöjd af-
vig hand pekar på den svarta timma dä Nemesis
skall bränna öfver edra skuldbelastade hemfallna huf-
vuden. Veten j då icke det minsta om folken3 hi-
storia! hafven j deraf icke lärt det ringaste ? — Nej,
j ären blinde och förstockade! J kunnen icke lära,
ty j veten icke! — Hafyven j aldrig hört namnen
Huss, Olden Barneweldt, Egmund, Andreas Hofer!
— Det skändliga concilium i Costnitz lät bränna
Huss. Den eländige kejsar Sigismund, som hade
försäkrat honom fri lejd, blef löftesbrytare och offra-
de den ädle frihetsmannen åt påfveväldets rofgirige
kyrkofäder. Förjäfves! Ur hans aska uppflög en ny
Pheniv: Reformationen! Den herrsklystne Moritz af
Natzau lät mörda folkmannen Oiden Barneweldt; den
rasande Alba den ädie Egmund. Ur deras blod upp-
växte Hollands och Nederländernas frihet. Andreas
Hofer sköts på Mantuas vall efter befallning af det
stora Europas förtryckare, — han synes ända hit-
tills icke blifvit ett hämnande offer för tyranniet.
Men det synes endast så! Hans marmorbyst i hof-
kyrkan i Insbruck nedropar till oss: Jag var en då-
re, att dö för en kejsare, som till min räddning icke
rört ens ett finger. Läran härom är icke aflägsen.
Nu i den glänsande raden af desse hundradetals an-
dre i Frankrike, Irland, Polen till döden invigde
män, träder Robert Blum, en i sinne och karakters-
storhet dem fullt jemförlig! Robert Blum har dött
för sin politiska tro, för friheten; för folket; en skön
tapper död! — Och en sådan handling af makten
vägar man fulifölja i åsyn af en annan makt — som
icke är en makt utan en sorglig vanmakt! — En
deputerad af tyska nationalförsamlingen blifver of-
fentligen af ståndrätt mördad; och den såkallade riks-
makten (ett grymt hån ligger i detta namn) är så
föraktad, att man ej anser mödan värdt, att fråga
efter den och dess minister. Den eger icke bestånd
hvarken i Wien eller Berlin; hon politiserar på sin
höjd i Frankfurt och figurerar i Paulskyrkan.
Kulorna, som hafya dödat Blum, hafva flugit ige-
nom hans bröst och träffat, till döden träffat den
oansvarige riksföreståndaren och hans ansvariga mi-
nister! J ären politiskt och moraliskt döda! Ja,
om j ännu hafven någon känsla för ära, någon akt-
ning för eder sjelfva, så nedläggen edra embeten,
gån hem och bekännen: vi äro icke annat än ett
ätlöje. Skolen j göra det? Vi betvifia det. J skic-
ken: officiella ombud till Wien, för att ödmjukast
efterfråga, för att tigga om förklaringar och för att
utskrattas af Windisch-Grätz. Sedan tagen j till
protokollet, att man slagit cr i synen, och läggen
denna bekännelse ganska varligt till de andra hand-
lingarne om tysk ära och tysk herrlighet i det ford-
na förbundspalatsets riksarkiv. Och för eder skulle
någon hafya respekt?? — Och kunnen j, utan att
rodna, se den svart-röd-gyllne fanan svaja öfver in-
gången till det olyckliga huset vid Eschenheimer-
gasse? Tagen ned henne, och ditsätten i stället en
svart, till tecken af cder smälck. — Hade Österri-
kiska statsministeren endast ett spår af insigt om
sakernas förhållande, blott den minsta aning om fol-
kets inre förbittring, hörde ett enda ljud af de tun-
ga steg, som fortgå genom sorgnatten — då anstäl-
de hon genast cn process om högförräderi emot fält-
herren, som anbefallt denna afrättning! Ty om det
gifves en röd republik, så är det edra medsyurne!
J bringen den österrikiska dynastien i grafven! J
viljen icke tro det! Kännen j historien om herti-
gens af Enghicn död? Honom lät Napoleon skjuta
i fästningsgrafyen vid Vincennes! — Enghiens blod
öfversvämmade trappstegen till Napoleons thron! —
Blodet torkade aldrig; fotstegen förblefyo blodiga,
våta och slippriga; thronen stod aldrig fast på den
rödfärgade grunden! — Andtligen nedstörtade verlds-
herrskaren, och på den blodfärgade, klibbande mar-
ken skref den hämnande, efterräknande historien:
Detta är för mordet i Vincennes! — Talleyrand
hade, efter dåvarande tidsförhållande och efter sin
åsigt, ganska rigtigt yttrat: Ce nest pas un crime!
c ?est pis! cest une faute! — Den Bonaparteska, fal-
ska, våldsamma politiken tillät väl brott att begås,
och många nog har hon begått, men dumheter fick
hon ej begå. Enghiens mord var en dumhet;
den har blifvit hämnad. Dagens politik tillåter be-
gående hvarken af brott eller dumheter. Folken
räkna och skola en gång förskräckligt räkna med
eder! Blod fordrar blod! J hafven utgjutit blod,
och öfver eder skall mera blod utgjutet varda! Öf-
ver edra hufvuden skola de röda vågorna slå till-
sammans! Robert Blum står då ljus och ren i gyl-
lende himmelsether öfver dessa blodsjöar! Hvad hos
honom fanns af menskliga fläckar, det har han af-
tvagit med sitt eget hjertblod. Folket säger: för oss
är han dödad! :