goda; mot dem göres således ingen anmärkning, utan hvad man finner betänkligt och skadligt, är uteslutandet af andra, äfven goda texter. Skälet tiil det hos oss införda bruket af genom föreskrift fixerade texter, har förmodligen varit en hos kyrkans styresmän herrskande föreställning om oförmågan hos det predikande presterskapet, att sjelf förstå ur den hel skrift välja sig texter och perikoper. Men, utom att denna nedslående tanke genom en stigande och förbättrad prestbildning göres öfverflödig, har den för öfrigt i sig nästan ingen mening, emedan den af hvarje prest kan eluderas, och som oftast äfven gör det. Huru går det till? Sedan evangeliitexten för söndagen blifvit uppläst, framställer predikanten ett ämne för sin predikan, hvilket han sjelf (oförhindrad af lag och föreskrifter) valt, och som ofta står i litet eller intet sammanhang med det för dagen upplästa evangeliet. Hvartill tjenar då den fixerade evangeliitexten, när presten icke derjemte är bunden vid utstakade och likaledes af styrelsen honom i handen satta vämnenv för predikningarne? Fixerandet af texterna medförer, om det tillåtes att säga saken rent ut, intet annat än att i de flesta händelser föranleda till deras åsidosättande genom prestens väljande af ämne utom dem, för att icke ständigt hvarje år predika alldeles samma och samma. Anser nu kyrkostyrelsen sina underlydande prester icke hafva förmåga att kunna rätt välja sina -prediko-vämnen, hvarföre gifves dem då frihet till val af dessa? och hvarföre äro icke äfven ämnena året i genom fixa, bundna, på förhand utstakade? Men, åter, anses presterne förstå att taga sig godafimnen, så böra de af enahanda skäl hållas förståndige och kunnige nog, att ur bibeln välja sig goda texter att predika öfver. Det ena är icke svårare än det andra; och det ena, så att säga, följer med -det andra. Skulle texterna vara fria, så hände, att de aldrig af någon förnuftig predikant sattes åsido under predikan, för att lemna rum åt ett med dem heterogent ämne; utan de skulle alltid utgöra sjelfva grundlagret för predikan (hvartill de väl ock onekligen äro ämnade), enär presten då sjelf just valt dem till ett sådant grundlager åt sig för söndagen; de skulle ständigt sammanfalla med ämnet,. Vore detta ej vida bättre än hvad nu sker? Vi hafva tagit tillfället i akt att fästa presterskapets tanke på en angelägenhet af vigt. Hr Wenström sjelf har icke i sin framställning gått fullt så långt: han har endast önskat fullständigare och mera omvexlande prediko-cykler, hvilket utmärker ett slags uppgift på alternativer, hvaremellan presten skulle ega att göra val, utan att hafva detta helt och hållet fritt. Sådant innebär visserligen också ett förslag till någon förbättring, och måhända tjentg såsom öfvergångsform. Fördelaktigare, och säkert ej med fara förenadt, vore dock, att här i Sverige, likasom i flere andra länder, lemna predikanterna rättighet till full valfrihet af texter. Genom en bokhandelsanmälan, som åtföljer 4:e och 5:e häftena, finner man, att hvad hr W. i sitt Förord (i 1:a häftet) blott antydt, se ofvanföre) sedan genom arbetets framgång hos publiken kunnat sättas i verket, så att han erbjuder tillfälle till subskription för fortsättningen af Liscos verk medelst utgifvande af Predikoutkast öfver hela Nya Testamentet (jemte valda delar af det Gamla), således äfven öfver sådana texter, som icke finnas införda i Evangeliiboken.