Uska handlingens alrundmng laltlas annu slet tragiska ödet, den goda principens seger. Det är min öfvertygelse, att äfven venstern börl fulltalig uppträda här i Brandenburg. Passionfri, sansad och lugn, men orubblig och vördnadsbjudande, bör den uppenbara sig i församlingen. Den behöfver endast visa sig, för att vinna en fullständig seger. LITTERATUR. Svarta Handen. Roman af C. F. Ridderstad. Hr R:s genre är den romantiserade historien: vi akta oss väl för att säga den historiska romanen. 1 hr R:s författarskap är det nemligen mindre fråga om att, med begagnande af den diktande konstens tillåtna hjelpmedel, såsom uppfinnande af bipersoner och anordning af händelser, teckna ett tidehvarf i dess allmänna historiska grunddrag, än att vid en viss historisk individualitet eller vissa: historiska tilldragelser knyta en serie af händelser, underbara, förvecklade och intressanta i och för sig sjelfva, men som icke omedelbart och nödvändigt stå i sammanhang med grundkarakteren för den tidrymd, inom hvilken de tilldraga sig. Det är riksmarskalken grefve A. von Fersen och hans tragiska slut, som hr R. denna gång valt till medelpunkt för sin berättelse, och hvarvid han konstfullt och skickligt knutit en serie af invecklade händelser, af hvilka vi här skola göra en kort framställning. Ludvig XVI:s älskvärda, men lättsinniga gemål hade, för att i stort kunna tillfredsställa sin passion för hasardspel, vid sitt hof anställt en professionerad speibankier, hvars starka sida ej var ärlighet. Fersen, som den tiden stod i hög gunst inom denna hofkrets, lyckades en gång att demaskera honom och fastspikade med en dolk hans hand vid bordet, just under det han var sysselsatt med att utföra en roll, som skulle tillskynda honom en oerhörd vinst. Skymfligt förjagad från hofvet och dömd till galererna, hvars märke inbrändes på hans högra hand, hade han emedlertid lyckats undkomma, och vi återfinna honom vid den tid, då den franska konungafamiljen gjorde sitt misslyckade försök till flykt, såsom postmästare i S:t Menehould, under det historiska namnet Drouet. Såsom bekant är, var det denne man, som igenkände konungen, ilade före honom till Vincennes, och der föranstaltade hans tillfångatagande och återsändande till Paris. Hr R. låter, utom Fersen, en ung svensk ädling, baron Anton Ankarsparre, vara den kungliga familjens följeslagare och beskyddare. Denne Ankarsparre hade, under den strid, som vid Vincennes uppstod, sårat Drouet, dödat hans fosterson och skrämt hans hustru, som var i en kritisk belägenhet, så att hon i förtid nedkom med ett dödfödt foster. Genom en -händeise lyckades Prouet sednare att återfinna Ankarsparres spår, och från det ögonblicket egnade han sitt lif åt den oförsonliga hämd han svurit de två svenskarne. Vi träffa honom efter 1809 i Sverige, dit han med sin dotter Ange begifvit sig för att utföra sina hämdplaner, och der han gällde för en fransysk emigrant, under namn af grefve De la Vauvenard. Af den svarta handske, hvarmed han doide galer-märket på sin hand, har berättelsen sitt namn. I Sverige hade händelsen förskaffat honom mäktiga bundsförvandter för sina planers genomförande. Ankarsparres far hade tvenne gånger varit gift. Båda hans hustrur härstammade från samma ättefader; men den första, Antons mor, som tillhörde en äldre gren af slägten, hade medfört en ofantlig förmögenhet, till hvilken Anton var arfvinge; den sednare deremot tillhörde en yngre gren af familjen, som af stamfadren blifvit förklarad arflös och drabbad af hans förbannelse. Af detta sednare gifte föddes äfven en son, Robert Ankarsparre. Denne var uppfylld af hat och afund mot sin äldre, af lyckan mera gynnade broder, och önskade hans undergång. Samma tänkesätt närdes äfven af Roberts mor mot hennes styfson. En betient i familjen, Konrad, som älskade en i huset uppfostrad flicka Richissa, hade vid ett tillfälle, då Robert sökt förföra denna flicka, men Anton på hennes nödrop skyndat till hennes hjelp, tagit den sednare för den skyldige och svurit honom ett dödligt hat. De la Vauvenard hade satt sig i förbindelse med dessa tre personer och arbetade gemensamt med dem på Anton Ankarspärres undergång. Vauvenards dotter, hvilken i början beredviligt låtit begagna sig såsom atrapp för att upptäcka och fånga Ankarsparre, hade emedlertid fattat tillgifvenhet för den förföljde, och älskades af honom tillbaka. Den älskandes vaksamhet afböjde många af de faror, hvarmed Ankarsparre hotades. och Vauvenard smider mångfaldiga planer för att slita detta band. Emedlertid hade kronprinsen Carl August hastigt aflidit, och Vauvenard begagnade med stor skicklighet folkets sinnesstämning mot Fersen, som misstänktes såsom prinsens baneman, för att bereda den gamle ädlingens undergång, och det var han, som den gräsliga dagen underblåste folkraseriet och ledde massakern. Samma dag, års dagen af den franska konungafamiljens misslyckade flykt, var äfven bestämd att blifva Ankarsparres dödsdag. Konrad, hvilken lotten träffat att utföra mordet, smög sig om aftonen i hans boning och nedstötte Antons vän, Falk, hvilken han, i följd af bådas förvillande Jlikhet, hade tagit för Ankarsparre sjelf. Dennc indkom cemedlertid, Falk begrafdes i hans namn, och Vauvenard, som nu ansåg sig färdig med sin hämd, hade friat till Roberts mo och tilltvingat sig hennes samtycke. ss RE VE FU RER