Uska handlingens alrundmng laltlas annu slet
tragiska ödet, den goda principens seger. Det
är min öfvertygelse, att äfven venstern börl
fulltalig uppträda här i Brandenburg. Passion-
fri, sansad och lugn, men orubblig och vörd-
nadsbjudande, bör den uppenbara sig i för-
samlingen. Den behöfver endast visa sig, för
att vinna en fullständig seger.
LITTERATUR.
Svarta Handen. Roman af C. F. Ridderstad.
Hr R:s genre är den romantiserade histo-
rien: vi akta oss väl för att säga den histo-
riska romanen. 1 hr R:s författarskap är det
nemligen mindre fråga om att, med begagnan-
de af den diktande konstens tillåtna hjelpme-
del, såsom uppfinnande af bipersoner och an-
ordning af händelser, teckna ett tidehvarf i
dess allmänna historiska grunddrag, än att vid
en viss historisk individualitet eller vissa: hi-
storiska tilldragelser knyta en serie af händel-
ser, underbara, förvecklade och intressanta i
och för sig sjelfva, men som icke omedelbart
och nödvändigt stå i sammanhang med grund-
karakteren för den tidrymd, inom hvilken de
tilldraga sig.
Det är riksmarskalken grefve A. von Fersen
och hans tragiska slut, som hr R. denna gång
valt till medelpunkt för sin berättelse, och
hvarvid han konstfullt och skickligt knutit en
serie af invecklade händelser, af hvilka vi här
skola göra en kort framställning.
Ludvig XVI:s älskvärda, men lättsinniga ge-
mål hade, för att i stort kunna tillfredsställa
sin passion för hasardspel, vid sitt hof anställt
en professionerad speibankier, hvars starka si-
da ej var ärlighet. Fersen, som den tiden
stod i hög gunst inom denna hofkrets, lycka-
des en gång att demaskera honom och fastspi-
kade med en dolk hans hand vid bordet, just
under det han var sysselsatt med att utföra
en roll, som skulle tillskynda honom en oer-
hörd vinst. Skymfligt förjagad från hofvet och
dömd till galererna, hvars märke inbrändes på
hans högra hand, hade han emedlertid lyckats
undkomma, och vi återfinna honom vid den
tid, då den franska konungafamiljen gjorde sitt
misslyckade försök till flykt, såsom postmä-
stare i S:t Menehould, under det historiska
namnet Drouet. Såsom bekant är, var det
denne man, som igenkände konungen, ilade
före honom till Vincennes, och der föranstal-
tade hans tillfångatagande och återsändande till
Paris. Hr R. låter, utom Fersen, en ung
svensk ädling, baron Anton Ankarsparre, vara
den kungliga familjens följeslagare och beskyd-
dare. Denne Ankarsparre hade, under den
strid, som vid Vincennes uppstod, sårat Drouet,
dödat hans fosterson och skrämt hans hustru,
som var i en kritisk belägenhet, så att hon i
förtid nedkom med ett dödfödt foster. Genom
en -händeise lyckades Prouet sednare att åter-
finna Ankarsparres spår, och från det ögon-
blicket egnade han sitt lif åt den oförsonliga
hämd han svurit de två svenskarne. Vi träffa
honom efter 1809 i Sverige, dit han med sin
dotter Ange begifvit sig för att utföra sina
hämdplaner, och der han gällde för en fran-
sysk emigrant, under namn af grefve De la
Vauvenard. Af den svarta handske, hvarmed
han doide galer-märket på sin hand, har be-
rättelsen sitt namn. I Sverige hade händelsen
förskaffat honom mäktiga bundsförvandter för
sina planers genomförande. Ankarsparres far
hade tvenne gånger varit gift. Båda hans hu-
strur härstammade från samma ättefader; men
den första, Antons mor, som tillhörde en äl-
dre gren af slägten, hade medfört en ofantlig
förmögenhet, till hvilken Anton var arfvinge;
den sednare deremot tillhörde en yngre gren
af familjen, som af stamfadren blifvit förkla-
rad arflös och drabbad af hans förbannelse.
Af detta sednare gifte föddes äfven en son,
Robert Ankarsparre. Denne var uppfylld af
hat och afund mot sin äldre, af lyckan - mera
gynnade broder, och önskade hans undergång.
Samma tänkesätt närdes äfven af Roberts mor
mot hennes styfson. En betient i familjen,
Konrad, som älskade en i huset uppfostrad
flicka Richissa, hade vid ett tillfälle, då Ro-
bert sökt förföra denna flicka, men Anton på
hennes nödrop skyndat till hennes hjelp, tagit
den sednare för den skyldige och svurit ho-
nom ett dödligt hat. De la Vauvenard hade
satt sig i förbindelse med dessa tre personer
och arbetade gemensamt med dem på Anton
Ankarspärres undergång. Vauvenards dotter,
hvilken i början beredviligt låtit begagna sig
såsom atrapp för att upptäcka och fånga An-
karsparre, hade emedlertid fattat tillgifvenhet
för den förföljde, och älskades af honom till-
baka. Den älskandes vaksamhet afböjde mån-
ga af de faror, hvarmed Ankarsparre hotades.
och Vauvenard smider mångfaldiga planer för
att slita detta band. Emedlertid hade kron-
prinsen Carl August hastigt aflidit, och Vau-
venard begagnade med stor skicklighet folkets
sinnesstämning mot Fersen, som misstänktes
såsom prinsens baneman, för att bereda den
gamle ädlingens undergång, och det var han,
som den gräsliga dagen underblåste folkrase-
riet och ledde massakern. Samma dag, års
dagen af den franska konungafamiljens miss-
lyckade flykt, var äfven bestämd att blifva
Ankarsparres dödsdag. Konrad, hvilken lotten
träffat att utföra mordet, smög sig om aftonen
i hans boning och nedstötte Antons vän, Falk,
hvilken han, i följd af bådas förvillande Jlik-
het, hade tagit för Ankarsparre sjelf. Dennc
indkom cemedlertid, Falk begrafdes i hans
namn, och Vauvenard, som nu ansåg sig färdig
med sin hämd, hade friat till Roberts mo
och tilltvingat sig hennes samtycke.
ss RE VE FU RER