ttöhalömbudens bänkar stå i en lång rad bakom hvarandra, på ett sluttande goif; all synbar skilnad emellan partier är härigenom förebygd.o Sedan författaren i korthet redogjort för den bögra sidans fåfänga försök, att under de föregaende dagarne fatta beslut på nationalförsamlingens vägnar, oaktadt sin ofulltalighet, tillägger han: Yet vore att föra ugglor till Athen, som det antika ordspråket iyder, om man ville slösa vidare ord om ett parti, som alltid bröstat sig öfver sin laglydnad, men nu begagnat det första ögonblick, då majoriteten icke står i vägen, till ingenting annat än ohöljdt laglösa steg; — ett parti, som — hvem minnes huru ofta och huru mångfaldigt! — jemrat sig öfver majoritetens tyranni, men nu, då det sjelf en gång kan bilda majoritet, sökt att genom förvridning af de enklaste parlamentariska stadganden utöfva terrorism öfver minoriteten; — ett parti, hvilket i samma andedrag förklarar sig än för befogadt, än för obefogadt att fatta beslut; — ett parti, hvars sjeifmotsägelser äro nästan lika oförklarliga för dess vänner, som för dess fiender. Förf. slutar med ett slags spådom, som ett par dagar sednare besannades med förundransvärd punktlighet. Rältvisana — säger han — ,bjuder att tillligga ännu ett ord. Det skådespel, som högra sidan nu uppför i Brandenburg, innefattar några beståndsdelar af det forngrekiska sorgspelet; det är egnadt att väcka fruktan och ömkan på samma gång. Men till den dramatiska handlingens afrundning fattas ännu det tragiska ödet, den goda principens seger. De! är min öfvertygelse, att äfven venstern bör fulltalig uppträda här i Brandenburg. Passionfri, sansad och lugn, men orubblig och vördnadsbjudande, bör den uppenbara sig i församlingen. Den behöfver endast visa sig, för att vinna en fullständig seger.