ttöhalömbudens bänkar stå i en lång rad bak-
om hvarandra, på ett sluttande goif; all syn-
bar skilnad emellan partier är härigenom fö-
rebygd.o
Sedan författaren i korthet redogjort för
den bögra sidans fåfänga försök, att under de
föregaende dagarne fatta beslut på national-
församlingens vägnar, oaktadt sin ofulltalighet,
tillägger han:
Yet vore att föra ugglor till Athen, som
det antika ordspråket iyder, om man ville
slösa vidare ord om ett parti, som alltid brö-
stat sig öfver sin laglydnad, men nu begagnat
det första ögonblick, då majoriteten icke står
i vägen, till ingenting annat än ohöljdt laglösa
steg; — ett parti, som — hvem minnes huru
ofta och huru mångfaldigt! — jemrat sig öf-
ver majoritetens tyranni, men nu, då det
sjelf en gång kan bilda majoritet, sökt att ge-
nom förvridning af de enklaste parlamentari-
ska stadganden utöfva terrorism öfver minori-
teten; — ett parti, hvilket i samma andedrag
förklarar sig än för befogadt, än för obefogadt
att fatta beslut; — ett parti, hvars sjeifmot-
sägelser äro nästan lika oförklarliga för dess
vänner, som för dess fiender.
Förf. slutar med ett slags spådom, som ett
par dagar sednare besannades med förundrans-
värd punktlighet.
Rältvisana — säger han — ,bjuder att till-
ligga ännu ett ord. Det skådespel, som hö-
gra sidan nu uppför i Brandenburg, innefattar
några beståndsdelar af det forngrekiska sorg-
spelet; det är egnadt att väcka fruktan och
ömkan på samma gång. Men till den drama-
tiska handlingens afrundning fattas ännu det
tragiska ödet, den goda principens seger. De!
är min öfvertygelse, att äfven venstern bör
fulltalig uppträda här i Brandenburg. Passion-
fri, sansad och lugn, men orubblig och vörd-
nadsbjudande, bör den uppenbara sig i för-
samlingen. Den behöfver endast visa sig, för
att vinna en fullständig seger.