DISKUSSIONEN PÅ RIDDARHUSET RÖRANDE TULLEN Å SOCKER. (Forts. fr. gärdagsbl.) Frih. PALMSTJERNA: Jag har icke hört nåson af ridd. och adelns ledamöter yrka qvarstående vf förbudet å artikeln socker, och anser således denna råga vara förfallen. Derigenom att förbudet faller vort blir nemligen undanröjd den möjlighet, som sljest existerar för sockerbruksegarne att bestämma sockerpriserne, utån det kommer då att bero på det utländska raffinadsockrets pris, med tillägg af tullen. Huruvida denna tull: bör bestämmas till 5 sk. eller 6 sk., är det enda, som nu är i fråga; och ändamålet med tullen är naturligtvis det, att lemna ett agom, men icke för stort skydd. Svårigheten att senom kalkyl bestämma hyilket som är det rättaste, 5 eller 6 sk., till skydd för denna fabrikation, härleder sig deraf, att sockerpriserna utomlands icke iro konstanta, utan den ena tiden lägre och den andra högre, hvaraf följden blir den, att då priset är högt utrikes, så torde 5 sk. tull vara för mycket, men då priset är lägre, torde 6 sk. tull icke vara nog för att lemna den inhemska sockerbruksegaren tillräckligt skydd. Sockerpriserna utomlands bero på mångfaldiga omständigheter. Först och främst på dyrheten af den råvara, hvaraf raffinaden tillverkas. De flesta -sockerbruksegare hafva vissa orter, hvarifrån de årligen hemta sitt råsocker, derföre att de derigenom känna beskaffenheten af den råvara de erhålla och således icke behöfva förändra handteringen af sin fabrikation, utan kunna fortfara på samma sätt år från år; och detta gör att de det ena året kunna få betala sin råvara högre än det andra, allt efter tillgången å den ort, der de hemta råvaran. Derigenom måste äfven deras egen tillverkningskostnad för råsockret blifva olika det ena året mot det andra. Äfven så förhåller det sig inom riket. Denna skilnad kan mycket väl göra en eller ett par sk. pr tb; således anser jag det vara omöjligt att med någon noggrannhet beräkna hvilkendera tullen, som är den ovilkorligt rätta, antingen 3 sk. eller 6 sk. Det är endast erfarenheten, som kan gifva vid handen, huruvida den ena tullen blir billigare än den andra, ehuruväl det måste medgifvas att någon tull, som är billig under alla år, icke kan existera under sådana förhållanden. Mitt omdöme i denna fråga rättar sig derföre blott efter den ailmänna grunden, att när man borttager ett förbud, så måste man icke sätta tulltaxan till det lägsta som man anser den kunna sättas på en vara, som icke kan lurendreias. En annan sak är om en vare kan med lätthet lurendrejas. Då anser jag visserli gen att tullen bör sättas så låg, som man kan förmoda, att den inhemska fabrikanten möjligen kar konkurrera med. Med en vara deremot, som icke är underkastad lurendrejeri, anser jag att man bör gå till väga på det sätt, att tullen icke nedsättes till det minsta, utan snarare hålles något högre, än man skulle kunna kalkylera sig till. Den kommittå, som man nedsatt för att bereda tulltaxa, innan K M:ts proposition afgafs, lärer också hafva ansett, ati tullen på socker borde vara 7 sk. på . Detta sy nes öfverensstämma med hyad hr Hjerta sagt, nemligen att sockerfabrikanterne yrkat en tull af 40 sk rgs på YH. Utskottet har nedsatt detta till 5 sk.