tecken, att upplyfta liket och bemäktiga sig mördarne. VIL Mannen utan skor hade, enligt sin vana, anländt till brottets skådeplats, utan att: minsta buller förrådt hans steg. Asynen af det stränga allvaret på hans panna, bländverket af den makt, hvarmed han var beklädd och framförallt de tillgifne krigarne, som följde honom, med händerna på sina långa knifvar, färdige att stöta till vid första tecken, förvirrade för ett ögonblick de båda mördarne. Emedlertid återfingo de snart sin tillförsigt, besinnande, att visiren, oaktadt sin djerfhet, icke skulle våga straffa två så höga personer, utan att först underställa storherrn domens bekräftande. I sjelfva verket åtnöjde sig också DaltabanMustafa-Pascha med att befalla de brottsliga återvända hem, i det han underrättade dem, att de skulle blifva ansvarige för det blod, de nyss utgjutit. . Dervischen, som ännu andades, blef buren till storvisirens palats, och turbedarerna tillslöto under tystnad portarna till mausolen öfver den store herrskarens heliga qvarlefvor. Hemkommen, lät visiren nedlägga den sårade i en enskild kammare, och palatsets läkare efterskickades. Oaktadt natten var långt framskriden, ville icke Daltaban draga sig undan, förrän doktorerna gifvit sin mening tillkänna, angående den sjukes tillstånd. Deras enhälliga förklaring blef, att såret icke var dödande. Visiren tycktes lättad från en stor börda, då han hörde dessa ord, och det blef tydligt för hvar och en, att ett djupt intresse var fästadt vid den sårades lif, och hvars hemligheter han ensam kände. Då såret var förbundet och så snart dervischen blifvit styrkt af den dryck man låtit honom intaga, antydde Daltaban läkarne att lemna dem och i rummet bredvid hålla sig färdiga, att gifva den sårade all vård, hans tillstånd ännu kunde fordra.