tecken, att upplyfta liket och bemäktiga sig
mördarne.
VIL
Mannen utan skor hade, enligt sin vana,
anländt till brottets skådeplats, utan att: min-
sta buller förrådt hans steg. Asynen af det
stränga allvaret på hans panna, bländverket af
den makt, hvarmed han var beklädd och fram-
förallt de tillgifne krigarne, som följde honom,
med händerna på sina långa knifvar, färdige
att stöta till vid första tecken, förvirrade för
ett ögonblick de båda mördarne. Emedlertid
återfingo de snart sin tillförsigt, besinnande,
att visiren, oaktadt sin djerfhet, icke skulle
våga straffa två så höga personer, utan att
först underställa storherrn domens bekräftande.
I sjelfva verket åtnöjde sig också Daltaban-
Mustafa-Pascha med att befalla de brottsliga
återvända hem, i det han underrättade dem,
att de skulle blifva ansvarige för det blod, de
nyss utgjutit. . Dervischen, som ännu andades,
blef buren till storvisirens palats, och turbe-
darerna tillslöto under tystnad portarna till
mausolen öfver den store herrskarens heliga
qvarlefvor.
Hemkommen, lät visiren nedlägga den så-
rade i en enskild kammare, och palatsets lä-
kare efterskickades. Oaktadt natten var långt
framskriden, ville icke Daltaban draga sig un-
dan, förrän doktorerna gifvit sin mening till-
känna, angående den sjukes tillstånd. Deras
enhälliga förklaring blef, att såret icke var
dödande. Visiren tycktes lättad från en stor
börda, då han hörde dessa ord, och det blef
tydligt för hvar och en, att ett djupt intresse
var fästadt vid den sårades lif, och hvars
hemligheter han ensam kände. Då såret var för-
bundet och så snart dervischen blifvit styrkt af
den dryck man låtit honom intaga, antydde Dal-
taban läkarne att lemna dem och i rummet
bredvid hålla sig färdiga, att gifva den sårade
all vård, hans tillstånd ännu kunde fordra.