soner hade hört hans obetänksamma yttranden. Curt blir ensam; på ögonblicket får han sig i närmaste hus en handlykta, går dermed in till riksrådet och tuttar på... Det flammar till. Folk samlas, man rycker ner gardiner och bergar några stolar... Elden tar öfverhand, släckningsanstalterna voro den tiden icke så förträffliga som nu; der fanns ingen spruta, ingen vattenkärra, intet tecken till åkarhäst. Man ser fröken Scheffer springa från rum till rum, från våning till våning, man hör henne ropa på hjelp; men ingen låter röra sig deraf. Det här är otäckt, säga de blödsintaste af åskådarne. Den sökta effekten är för andra gången förfelad. Emedlertid undkommer riksrådet med knappast svedd peruk och hans fröken dotter blir lyckligen räddad — af Bernhard Löfvenstråle. Han var just den rätte. I det följande presenterar den unge grefven sig i Schefferska huset såsom politisk skriftställare och blir rätt väl emottagen. Brodern Alarik och baron Liljeborg ej så. Dessa begge partimän hade kommit öfverens att förmå den fine diplomaten Scheffer, som hittills hade bedragit dem båda med toma löften, att öppet förklara sig för endera. Under samtalet mellan dem och Scheffer tillkännagifva de oförbehållsamt hvad de föra i skölden. Riksrådet tänker snärja dem med deras egna ord, ty han har en snabbskrifvare, som bakom en skärm tager till protökolls allt hvad som yttras; men idetsamma grefven rycker undan skärmen, för att visa de begge herrarne huruledes de pratat hufvudet af sig, stjelper skrifvaren, liksom af öfverraskning, bläckhornet öfver hvad han skrifvit, så att det blir odugligt. Den skälmen till snabbskrifvare hade låtit köpa sig af grefve Alarik. Detta uppträde är icke illa. Mindre lyckligt påhittad är den scen, der grefve Scheffer afspisar grefve Alarik och baron Liljeborg, då de, med anledning af hans dubbla löfte, begära att han måtte gifva sin dotters hand åt endera af dem. Den fine, grefve S. kallar på sin dotter, som han vet ännu har feber efter eldsvådans förskräckelse, och framställer utan alla omsvep till henne den grannlaga frågan: vill du ha en af dessa herrar till man? Nej, min far, svarar fröken, och dermed är det frieriet slut. När Curt Löfvenstråle tändt på grefve Scheffers hus och skulle laga sig undan, hade assessor Höppener tagit honom i flanken och fordrat att blifva insläppt på en viss sammankomst mellan de stämplande aristokraterna. Mordbrännaren, för att icke blifva uppehållen, lofvade allt hvad Höppener ville, och vi se således Höppener vid ett tillfälle uppträda midt ibland de sammansvurne; hvartill han visst icke behöft Curts hjelp, ty äfven ett beslöjadt fruntimmer hade utan särdeles svårighet kommit in der. Hvad hon ville verkar ingenting på hufvudsaken. Höppeners uppträdande lika litet. Om de handlande personerna göra något för styckets inoch utveckling, sker det tilläfventyrs utom scenen; frampå scenen händer det mesta händelsevis. I fjerde akten hafva de oroliga adelsmännen ställt till ett upplopp emot riksrådet Scheffer. Packet slår in hans fönster. Detta är ministrarnes musik i våra dagar! säger han med resignation. Alarik Löfvenstråle och Liljeborg komma för att draga parti af det stackars riksrådets skrämsel. Men Bernhard Löfvenstråle, som fått sina underrättelser af Höppener, infinner sig också till riksrådets bistånd. Han tystar oväsendet på gatan ,med en hviftning med sin hvita näsduk; farligare var det icke. De begge orostiftarne gifva ändå icke tappt, utan förmå genom nya hotelser den i detta ögonblick obegripligt svage ministern att uppsätta en kabinettsorder till hans hjeltemodige unge räddares förderf. Blott konungens underskrift fattas. Och liksom han vore kallad inträder i detta ögonblick Gustaf den tredje lifslefvande i -grefve Scheffers förmak... Man hade icke sett den elegante teaterkonungen på dessa tiljor sedan den fatala Marsnatten 1792. Det vardt derföre en högtidlig tystnad i salongen; man vågade ej ,en applåd åt den vackra masken, af fruktan att skrämma vålnaden på flykten. Foi de gentilhomme! Gustaf den tredje förstod Ibåde att ställa till oreda och göra slut derpå; Isåledes är styckets upplösning i goda händer. Det synes nog, att den så mycket utpuffade gubben Höppener icke kommer att uträtta någonting väsendtligt; han ber mot slutet sin lgynnare Scheffer om ett postkontor eller en I plats i tullen, himlen må veta för hvad ändaImål — kanske för att ge det åt den odågan I Curt. Sista akten spelas på riksrådet Scheffers Isommarnöje, tycks det; detta täcka ställe med Isin lilla nätta trädgård är, liksom gatan utanför Schefferska huset i staden, en gemensam samlingsplats för dramatis persone. Här återser man hela sällskapet: Bernhard, Georgette, Curt, Alarik, Liljeborg, Hagelsköld, Höppe(ner... ) Alarik står ett ögonblick på höjden af sin lycka. Han hade förstått att ställa sig in hos konungen, och den gamle afundade gunstlinIgen Scheffer är på vippen att falla i onåd; Inågra knektar synas färdiga att arrestera Alariks hatade broder; han njuter på förhand af Isin seger. Men i detta ögonblick framträder konungen, som inkommit med vakten och en Istund hållit sig i bakgrunden, inhöljd i sin kappa: konungen vet mycket cch får veta