soner hade hört hans obetänksamma yttranden.
Curt blir ensam; på ögonblicket får han sig i
närmaste hus en handlykta, går dermed in till
riksrådet och tuttar på...
Det flammar till. Folk samlas, man rycker
ner gardiner och bergar några stolar... Elden
tar öfverhand, släckningsanstalterna voro den
tiden icke så förträffliga som nu; der fanns
ingen spruta, ingen vattenkärra, intet tecken
till åkarhäst. Man ser fröken Scheffer springa
från rum till rum, från våning till våning,
man hör henne ropa på hjelp; men ingen lå-
ter röra sig deraf. Det här är otäckt, säga
de blödsintaste af åskådarne. Den sökta effek-
ten är för andra gången förfelad.
Emedlertid undkommer riksrådet med knap-
past svedd peruk och hans fröken dotter blir
lyckligen räddad — af Bernhard Löfvenstråle.
Han var just den rätte.
I det följande presenterar den unge grefven
sig i Schefferska huset såsom politisk skrift-
ställare och blir rätt väl emottagen. Brodern
Alarik och baron Liljeborg ej så. Dessa begge
partimän hade kommit öfverens att förmå den
fine diplomaten Scheffer, som hittills hade be-
dragit dem båda med toma löften, att öppet
förklara sig för endera. Under samtalet mellan
dem och Scheffer tillkännagifva de oförbehåll-
samt hvad de föra i skölden. Riksrådet tän-
ker snärja dem med deras egna ord, ty han
har en snabbskrifvare, som bakom en skärm
tager till protökolls allt hvad som yttras;
men idetsamma grefven rycker undan skärmen,
för att visa de begge herrarne huruledes de
pratat hufvudet af sig, stjelper skrifvaren, lik-
som af öfverraskning, bläckhornet öfver hvad
han skrifvit, så att det blir odugligt. Den
skälmen till snabbskrifvare hade låtit köpa sig
af grefve Alarik. Detta uppträde är icke illa.
Mindre lyckligt påhittad är den scen, der
grefve Scheffer afspisar grefve Alarik och ba-
ron Liljeborg, då de, med anledning af hans
dubbla löfte, begära att han måtte gifva sin
dotters hand åt endera af dem. Den fine,
grefve S. kallar på sin dotter, som han vet
ännu har feber efter - eldsvådans förskräckelse,
och framställer utan alla omsvep till henne
den grannlaga frågan: vill du ha en af dessa
herrar till man? Nej, min far, svarar fröken,
och dermed är det frieriet slut.
När Curt Löfvenstråle tändt på grefve Schef-
fers hus och skulle laga sig undan, hade asses-
sor Höppener tagit honom i flanken och for-
drat att blifva insläppt på en viss samman-
komst mellan de stämplande aristokraterna.
Mordbrännaren, för att icke blifva uppehållen,
lofvade allt hvad Höppener ville, och vi se
således Höppener vid ett tillfälle uppträda
midt ibland de sammansvurne; hvartill han
visst icke behöft Curts hjelp, ty äfven ett be-
slöjadt fruntimmer hade utan särdeles svårig-
het kommit in der. Hvad hon ville verkar
ingenting på hufvudsaken. Höppeners uppträ-
dande lika litet. Om de handlande personerna
göra något för styckets in- och utveckling,
sker det tilläfventyrs utom scenen; frampå
scenen händer det mesta händelsevis.
I fjerde akten hafva de oroliga adelsmännen
ställt till ett upplopp emot riksrådet Scheffer.
Packet slår in hans fönster. Detta är mini-
strarnes musik i våra dagar! säger han med
resignation. Alarik Löfvenstråle och Liljeborg
komma för att draga parti af det stackars riks-
rådets skrämsel. Men Bernhard Löfvenstråle,
som fått sina underrättelser af Höppener, in-
finner sig också till riksrådets bistånd. Han
tystar oväsendet på gatan ,med en hviftning
med sin hvita näsduk; farligare var det icke.
De begge orostiftarne gifva ändå icke tappt,
utan förmå genom nya hotelser den i detta
ögonblick obegripligt svage ministern att upp-
sätta en kabinettsorder till hans hjeltemodige
unge räddares förderf. Blott konungens under-
skrift fattas. Och liksom han vore kallad in-
träder i detta ögonblick Gustaf den tredje lifs-
lefvande i -grefve Scheffers förmak...
Man hade icke sett den elegante teaterko-
nungen på dessa tiljor sedan den fatala Mars-
natten 1792. Det vardt derföre en högtidlig
tystnad i salongen; man vågade ej ,en applåd
åt den vackra masken, af fruktan att skrämma
vålnaden på flykten.
Foi de gentilhomme! Gustaf den tredje förstod
Ibåde att ställa till oreda och göra slut derpå;
Isåledes är styckets upplösning i goda händer.
Det synes nog, att den så mycket utpuffade
gubben Höppener icke kommer att uträtta
någonting väsendtligt; han ber mot slutet sin
lgynnare Scheffer om ett postkontor eller en
I plats i tullen, himlen må veta för hvad ända-
Imål — kanske för att ge det åt den odågan
I Curt.
Sista akten spelas på riksrådet Scheffers
Isommarnöje, tycks det; detta täcka ställe med
Isin lilla nätta trädgård är, liksom gatan utan-
för Schefferska huset i staden, en gemensam
samlingsplats för dramatis persone. Här åter-
ser man hela sällskapet: Bernhard, Georgette,
Curt, Alarik, Liljeborg, Hagelsköld, Höppe-
-
(ner...
) Alarik står ett ögonblick på höjden af sin
lycka. Han hade förstått att ställa sig in hos
konungen, och den gamle afundade gunstlin-
Igen Scheffer är på vippen att falla i onåd;
Inågra knektar synas färdiga att arrestera Ala-
riks hatade broder; han njuter på förhand af
Isin seger. Men i detta ögonblick framträder
konungen, som inkommit med vakten och en
Istund hållit sig i bakgrunden, inhöljd i sin
kappa: konungen vet mycket cch får veta