ee a på trappsteget till Sulejmans graf, eftersinnade han något medel att hämnas, i det han undanryckte förrädarne priset på deras trolöshet. Efter att hafva upprepat sina böner vid alla fyra hörnen af det kejserliga monumentet, uppreste han sig slutligen, som ett spöke, och ropade: Du, sultan Sulejman den stores heliga grafvård, dölj i dina mörka fördjupningar denna skatt, hvilken desse trolösa män ej mera kunna återfinna utan mitt biträdel : Sedan vände han sig mot Rami och CaraMehemed, hvilken redan höll armen lyftad svöfver honom. Håll! sade han till dem, min hemlighet och mitt lif äro nu oskiljaktiga, den ena från det andra. Jag ensam vet hvar detta papper .... Du bedrager dig, hund! afbröt Cara-Mebemed, sänkande sin yatagan i dervisehens bröst. Skall jag än sönderbryta denna graf, så skall jag upptäcka bevisen, som visöka. Lala-dervisch föll, i det han uppgaf ett förfärligt rytande. . ;Hvad har ni gjort! utropade reis-effendi, under det slagtaren var sysselsatt att afkasta de tygstycken och sjalar, hvarmed den kejserliga grafvården var belamrad. Hjelp! hjelp! pustade gubben med en döende röst, qväld af det blod, som strömmade ur det djupa såret. Skyndom härifrån! bort! ropade Rami-effendi. Turbedarerna hafva måhända hört denna mannens rop. BbDenna graf är döf så väl för lefvande, som för dödan, svarade slagtaren. Föröfrigt tillslöt jag, då jag ingick, den yttre grafporten, och jag trotsar den dammiga. foten, visir Daltaban sjeif, att kunna intränga till Oss. Som han slutade tala, öppnades porten, och midt under den djupaste tystnad syntes Daltaban-Mustafa-Pascha, som gaf sina följeslagare