ee a
på trappsteget till Sulejmans graf, eftersinnade
han något medel att hämnas, i det han un-
danryckte förrädarne priset på deras trolöshet.
Efter att hafva upprepat sina böner vid alla
fyra hörnen af det kejserliga monumentet, upp-
reste han sig slutligen, som ett spöke, och
ropade:
Du, sultan Sulejman den stores heliga graf-
vård, dölj i dina mörka fördjupningar denna
skatt, hvilken desse trolösa män ej mera kunna
återfinna utan mitt biträdel :
Sedan vände han sig mot Rami och Cara-
Mehemed, hvilken redan höll armen lyftad
svöfver honom.
Håll! sade han till dem, min hemlighet
och mitt lif äro nu oskiljaktiga, den ena från
det andra. Jag ensam vet hvar detta pap-
per ....
Du bedrager dig, hund! afbröt Cara-Me-
bemed, sänkande sin yatagan i dervisehens
bröst. Skall jag än sönderbryta denna graf,
så skall jag upptäcka bevisen, som visöka.
Lala-dervisch föll, i det han uppgaf ett för-
färligt rytande. .
;Hvad har ni gjort! utropade reis-effendi,
under det slagtaren var sysselsatt att afkasta
de tygstycken och sjalar, hvarmed den kej-
serliga grafvården var belamrad.
Hjelp! hjelp! pustade gubben med en dö-
ende röst, qväld af det blod, som strömmade
ur det djupa såret.
Skyndom härifrån! bort! ropade Rami-ef-
fendi. Turbedarerna hafva måhända hört
denna mannens rop.
BbDenna graf är döf så väl för lefvande, som
för dödan, svarade slagtaren. Föröfrigt till-
slöt jag, då jag ingick, den yttre grafporten,
och jag trotsar den dammiga. foten, visir Dal-
taban sjeif, att kunna intränga till Oss.
Som han slutade tala, öppnades porten, och
midt under den djupaste tystnad syntes Dal-
taban-Mustafa-Pascha, som gaf sina följeslagare