jag emottagit, för att förtjena mig himmelens
barmherrtighet. Se er före, att ni ej bedra-
ger er, herre. Jag, endast jag kan upplysa er
om sanningen och med bevis styrka mitt vitt-
nesbörd. Betänk detta ännu en gång, och så
snart jag är fri, skall jag återföra er son i
edra armar. Tillåt nu, att jag får njuta en
smula hvila, och i morgon, så snart solen är
uppe, förgät ej att undersöka Sulejman den
stores grafvård.n
Visiren drog sig undan, för att icke för-
dröja dervischens återställande, och sedan han
ånyo rekommenderat honom åt sina läkares
omsorger, gick äfven han att söka sömnens
hvila. Men hans själ, sväfvande mellan fruk-
tan och hopp, fann ej ett ögonblicks lugn, och
dagen inträdde, utan att visiren kunnat till-
sluta ögonlocken.
Just som Daltaban-Mustafa-Pascha redde sig
till att besöka sultan Sulejmans graf, kom ett
bud från kejsaren, som kallade honom till se-
raljen, hvarest vigtiga angelägenheter väntade
honom. Först vid middagstiden kunde han
komma till grafven. Portarne voro öppnade,
och redan ett stort antal rättroende hade, se-
dan morgonen, der förrättat sina böner, Dal-
taban tog sin rosenkrans från gördeln och ned-
föll framför monumentet, bredvid det trapp-
steg, som dervischen utmärkt. Fåfängt under-
sökte han dess alla vrår och vinklar: der fanns
intet papper. Fullt besluten att straffa den
olycklige, hvilken han misstänkte ,bafva gäc-
kats med honom, lemnade Daltaban grafven,
upptänd af vrede mot dervischen; men då han
passerade den yttre porten, föll det honom
in, att fråga en af vakterna, om någon den-
na morgon: hade besökt den heliga reli-
ken. Daltaban bleknade, då turbedaren sva-
rade, att Rami-effendi och Cara-Mehemed-aga,
straxt efter solens uppgång, nedstigit i mau-
solen, der de varit länge inneslutna, för att
bedja. (Slutet följer.)