— Medicine studiosi vid Carolinska insti-
utet härstädes hade, jemte några åf de yngre
äkarne öfverenskommit om en festlig kolla-
ion för herr professor A. Retzius, till fi-
ande af hans 25-åriga verksamhet såsom ana-
.omisk lärare. Festen egde rum i lilla börs-
våningen förliden thorsdag Andreasdagen —
orofessorns namnsdag — och var enkel, men
njertlig. Vid tillfället hölls tal och afsjöngos
följande af mag. Andersson från Lund förfat-
jade verser: i
En tempelbyggnad finnes — det kan jag säga tryggt —
som ej sin like har bland jordens tempel,
ry Herren sjelf den murat och hvalf och gångar byggt
Jeh på dess panna satt sin egen stämpel;
Det templets yttre se vi med undran. alla dar,
Men nyckeln till dess inre uti din hand du har,
Der anden sjelf som tempelprest sig döljer.
Der går han i sin kyrka i andakt år från år,
En dörr ditin blott för vår aning leder,
Ty lifvets prest derinne ej våldsamt störas får
Och helst för slutna dörrar tyst han beder;
Men när hans gudstjenst slutat, då ringer det till din,
Då tar du oss vid handen och leder oss ditin
Och lyssnande vi följa dig i spåren.
. Men stängdt är fönsterparet, der nyss han satt och såg
Med spejarblick utöfver hela verlden,
Högaltaret står öde, der sist på knä han låg
Och fäste vingarne till himlafärden,
Och hjärtats tempelklocka, som ringt till fröjd och sorg
Så ofta samman, hänger nu tyst i öde borg
Och brustet är dess purpurröda snöre.
Med undran vi dig följa. Uppå ditt herrskarbud
Hvar port sig öppnar, hvarje regel faller
Och lifvet sjelft, det sökta, uti sin högtidsskrud
Vi skymta få igenom sprängda galler:
Så gär du med din lykta kring i de dödas stad,
Allvarlig som den-vise, men ung som den och glad;
Ej åldras soln, fast hon på grafvar skiner.