afva en skadlig inflytelse äfven på uppfatt-
ingen i allmänhet af den vigtiga representa-
jonsfrågans närvarande -ställning.
URTIMA RIKSDAG.
Af hvad vii en föregående uppsats anfört,
ynes det, otvifvelaktigt, att de olika menings-
raktioner, som uppstått bland representations-
eformens verkliga vänner, böra lätt kunna
insemellan förlikas om den vigtigaste politi-
ka frågan för dagen: Bör man önska urtima
iksdags sammankallande, samt petitionera der-
m hos Konungen?
Om reformvännerna i hela landet samman-
räda för att, genom besvarandet af denna frå-
a, afgifva en allmän opinion, och denna opi-
uion utfaller jakande, så följer naturligtvis se-
lan af sig sjelft, att man icke bör eller kan
tanna vid detta primärsteg, utan att reform-
vännernas nästa uppgift blir att, i omedelbart
ammanhang med detta steg, söka verka der-
län, att landets allmänna opinion på ett omiss-
änneligt och kraftigt sätt söker göra sig på
agliga vägar gällande, i fråga om sjelfva re-
resentationsförslaget. Skulle deremot svaret
itfalla nekande, så bevisar denna opinionsytt-
ing, att reformvännernas majoritet icke finner
ämpligt att påskynda frågans afgörande, och
m sjelfva vännerna till reformen afgåfve detta
votum, komme naturligtvis det nu väckta för-
laget. att förfalla och frågan att anstå till nä-
sta lagtima riksdag.
Men vid en så beskaffad kasus framställer
ig sjelftmant en annan fråga, hvars besvarande
blir en pligt för reformsällskaperna. Denna
råga heter: Då representationsreformens sanna
vänner erkänt såsom ett af sina hufvudsyften
utt söka fortskynda frågans slutliga. afgörande,
och en i tid sammankallad urtima riksdag är
den enda lagliga utväg, som står dem öppen,
för att vinna detta syfte, så måste vigtiga skäl
vara för handen, på grund af hvilka man vill
se det hvilande förslagets öde fördröjdt till
nästa lagtima riksmöte; men hvilka äro då
dessa vigtiga skäl?
Går man ärligt till botten :med utredandet
af detta hufvudinkast mot dem som plädera
emot urtima riksdag, så visar sig lätt, att alla
fraktioner, som verkligen vilja reformfrågans
snara lösning, äfven böra vilja urtima riksdag.
De båda fraktioner, som, i fråga om det hvi-
lande förslaget, stå på motsatta sidor, den ena
röstande för dess antagande, den andra för
dess förkastande, hafva dock ingendera någon
rimlig anledning att önska frågans slutliga
afgörande fördröjdt; båda vilja de reformen
af själ och hjerta, och böra derföre vilja dess
fortskyndande; de måste alltså äfven vilja
medlet: urtima riksdag.
Men annorlunda är förhållandet med dem,
som i sjelfva verket önska reformens aflägs-
nande så långt som möjligt, ehuru de för sken
skull erkänna det närvarandes olämplighet och
orda om en småningom skeende öfvergång till
något bättre, med konstgjorda säkerhetsdammar
för intelligensen och förmögenheten mot mas-
sornas välde. Detta slags reformvänner, som
föra valspråket noli me tangere i vapensköl-
den, önska i första rummet att hvarje hvi-
lande förslag måtte vara så konditioneradt, att
det ej kan antagas, och följaktligen måste falla,
samt i andra rummet att äfven sjelfva proce-
duren vid dess slutliga afgörande måtte lända
till så stor tlidsutdrägt som möjligt.
Att reformens verkliga vänner begå en stor
hoax, om de sins emellan splittra sig, för att
till en del göra gemensam sak med noli-me-
tangere-fraktionen, i fråga om urtima riksdag,
synes oss ganska obestridligt.