som denna första dag af högsta väldet skall
kosta mig. Storvizir! Det är himmelen, som
öppnar sig! Nu, Maurokordatos, pladdra nu
om Daltaban-Mustafa-Pascha, denne galne
gubbe, som inbillat sig kunna fördunkla min
lycka! Den första handling af min makt, jag
svär det, skall bli att underteckna hans döds-
dom. Må han komma idenna stund, han,
mannen utan skor, den dammiga foten, må
han, om han kan, i tysthet öfverspringa af-
ståndet mellan Bagdadj och Stambul. Jag är
storvizir! För första gången i hans lif skall
jag komma honom att darra.
ILL.
En månad har förflutit sedan Gul-Bahar
såg sin mor svepas. Huset, som hon bebor,
har blifvit sorgligare och dystrare, än någon-
sin. Ingen enda gång, sedan den sorgliga da-
gen, har fönstergallret blifvit lyftadt, och
sjelfva porten har ej öppnats för andra, än
husets tjenare. Den unga softan, trogen sitt
ord, har ej kommit att störa den älskades
smärta. Man har ej en gång sett honom i
hemlighet drifva omkring i detta qvarter, eji
nattens tystnad smyga sig under de afund-
sjuka gallren, för att erhålla en blick, ett ömt
ord, eller låta echot upprepa de klagande to-
nerna af en kärlekssång. Emedlertid är nu
den tid, han bestämt för sin återkomst, inne.
Den unga månen begynner utveckla sin silf-
veryta ur de omgifvande lätta skyarne, han
uppgår strålande och klar på horisonten, mot
hvars opal de mörka konturerna af Stambuls
minareter afteckna sig.
Softan från Sofiakollegiet, har han väl re-
dan glömt sitt löfte? Har en annan kärlek
redan utplånat denna passion, som syntes brinna
så djupt i hans hjerta?
Gul-Bahar, vare sig att hon väntar ett natt-
ligt besök, eller att dagens hetta lockar henne
att inandas den friska nattluften, stöder sig