som denna första dag af högsta väldet skall kosta mig. Storvizir! Det är himmelen, som öppnar sig! Nu, Maurokordatos, pladdra nu om Daltaban-Mustafa-Pascha, denne galne gubbe, som inbillat sig kunna fördunkla min lycka! Den första handling af min makt, jag svär det, skall bli att underteckna hans dödsdom. Må han komma idenna stund, han, mannen utan skor, den dammiga foten, må han, om han kan, i tysthet öfverspringa afståndet mellan Bagdadj och Stambul. Jag är storvizir! För första gången i hans lif skall jag komma honom att darra. ILL. En månad har förflutit sedan Gul-Bahar såg sin mor svepas. Huset, som hon bebor, har blifvit sorgligare och dystrare, än någonsin. Ingen enda gång, sedan den sorgliga dagen, har fönstergallret blifvit lyftadt, och sjelfva porten har ej öppnats för andra, än husets tjenare. Den unga softan, trogen sitt ord, har ej kommit att störa den älskades smärta. Man har ej en gång sett honom i hemlighet drifva omkring i detta qvarter, eji nattens tystnad smyga sig under de afundsjuka gallren, för att erhålla en blick, ett ömt ord, eller låta echot upprepa de klagande tonerna af en kärlekssång. Emedlertid är nu den tid, han bestämt för sin återkomst, inne. Den unga månen begynner utveckla sin silfveryta ur de omgifvande lätta skyarne, han uppgår strålande och klar på horisonten, mot hvars opal de mörka konturerna af Stambuls minareter afteckna sig. Softan från Sofiakollegiet, har han väl redan glömt sitt löfte? Har en annan kärlek redan utplånat denna passion, som syntes brinna så djupt i hans hjerta? Gul-Bahar, vare sig att hon väntar ett nattligt besök, eller att dagens hetta lockar henne att inandas den friska nattluften, stöder sig