är de en gång brutit sina fängsel! — Och slutli-
en, hvad begrepp har han gjort sig om svenska na-
ionen? Om någonsin en grof förolämpning veder-
arits denna nations sunda förnuft, så var det, när
ir H. sade sig ej hunnit decidera, sig i en fråga,
om han sjelf under åratal agiterat, som han utro-
vat såsom den aldra vigtigaste, hvilken han tror sig
jelf hufvudsakligen hafva bragt till den punkt, på
vilken den nu står, hvilken han sjelf anser sig haf-
ra, så till sägandes, indistillerat i svenska folkets
innen, om än samma folk, honom förutan, nog ändå
nsett dess vigt.
Nu är denna fråga ändtligen allvarsamt bragt å
hane, den är nära sitt afgörande, hvar och en har
änkt derpå, har stadgat sina åsigter, det gäller för
hvar och en att kämpa för dem samt, om möjligt,
framföra dem till seger, — men just då, i elfte tim-
man, stiger den, som inbillat sig, eller velat inbilla
andra, att han burit baneret framför densamma, då
stiger denne publicist upp och säger, att han ej
hunnit decidera sig. Och de, inför hvilka han ta-
lar, hvilken ringa tanke han måste hafva om deras
förstånd, hvilket sublimt förakt för deras omdömes-
förmåga! — — rr nr on
Svårt är att säga, hvad man med ett sådant ope-
rationssätt vill vinna; men, hvad man än må vinna,
aktning vinner man icke. Svenska folket, med så
många stora och ädla egenskaper, har äfven många
olater. Dess lällsinnighet har förskaffat åt Afton-
bladet en stor, ganska stor, uppmärksamhet, men
dess rena naturliga känsla och dess vedervilja för
det slingrande, det hala, det opålitliga och det
fega, gör att ett sådant blad aldrig vunnit och al-
drig skall vinna nationens aktning och förtroende.
Den, som vill vara bland svenska folkets ledare, och
som det skall sätta förtroende till, måste tala med
en tunga,.icke med tyenne, måste stå som en man
vid sitt ord, och måste hafva ett hjerta i bröstet,
ej blott i namnet.
Vi tillstå, att läsningen af den artikel, som
här blifvit citerad, gjort oss tveksamma om
hvad som kunnat vara A. P:s motiv vid ned-
skrifvandet. Det förekom oss- först, att detta
förmodligen skulle vara en betalning för våra
anmärkningar angående Aftonpostens profnum-
mer och vid de små förbiseenden, som råkat
blifva begångna i dess prenumerationsanmälan.
Någon anledning till denna slutsats kan hemtas
dels af det ytterst ilskna i anfallet, och dels
deraf, att artikeln blifvit försedd med stäm-
peln insändt, oaktadt den påtagligt flutit ur
A. P:s egen källa; hvilket synes bevisa, att
förf. sjelf funnit den alltför oförskämd, för att
gå ut under dess egen flagg. Man kan nemligen
med den minhsta uppmärksamhet icke undgå
att observera, huru Å. P. funnit nödigt att
pådikta L. J. Hjerta ett yttrande af helt an-
nan karakter, än det han verkligen haft, för
att sedan, på grund af denna sjelfgjorda pre-
miss, kunna emot honom utösa de förnärman-
de omdömen, som återfinnas i utdraget. Lyck-
ligtvis är redogörelsen för sällskapets samman-
komst för handen i det Aftonblad, :som ut-
kommit dagen näst före A. P:s artikel; och
riktigheten af det sätt, på hvilket LI. J.
Hjertas yttrande deri blifvit refereradt, kan
vitsordas af de vid tillfället närvarande. Det
tyckes dessutom vara någon rättighet, när ta-
laren sjelf uppsatt sitt anförande, att det må
få bedömas sådant, som han nedskrifvit och
lemnat det till allmänheten, och icke annor-
lunda; under det vilkor nemligen, att han icke
skulle hafva yttrat muntligen satser eller åsig-
ter, som strida mot det skriftligen framlagda,
och det borde finnas någon slags moralisk
förbindelse hos en ärlig publicist, som vill re-
flektera öfver hvad vid tillfället förefallit, att
hålla sig till hvad som verkligen passerat och
blifvit refereradt. Allraminst borde man kun-
na vänta, att en skriftställare med ,konduit
skulle tillåta sig att utgjuta en hel störtflod
af invektiver, hvilka hafva till bestämdt före-
mål att nedsätta karakteren hos den person,
om hvilken man skrifver, utan att hafva nå-
got annal än sina egna dikter eller af passio-
nen: förvillade föreställningssätt till grund för
anmärkningarna.
Huru mycket A. P. felat emot denna grann
lagenhetens regel, visar sig genast vid en jem-
förelse emellan dess artikel och referatet, di
JA. P. utgått ifrån att antaga, att L. Hjerta vic
Ireformvännernas. sammankomst, såsom Afton
Posten yttrar, räknade sig sjelf bland dem
som ännu ej hunnit decidera sig, huruvid:
Iden kongl. propositionen vore sådan, att der
Isvarade mot tidens och landets behof.,
I Den bästa vederläggningen af detta påstå
ende ligger i det anförande af L. Hjerta, son
finnes upptaget i måndagens Aftonblad. V
lvilje således ej besvära läsaren med att hä
Ireproducera detsamma; men måste anmärka
att deri icke finnes ett ord öfver den frågan
bburuvida den kongl. propositionen vore så
dan, att den svarade emot tidens och landet
Inbehof,. Hvad IL. Hjerta menade med obe
Islutsamheten hos en del af reformvännernsa
finnes tillräckligt bestämdt uti följande i Af
tonbladets referering jemväl upptagna defini
tion på en af de tre kategorier, hvari tal. in
delade reformvännerna, nemligen:
3) de, som i sjelfva verket icke älska det kong
; förslaget, men ännu äro obestämde huruvida det t
möjligen må vara skäl att antaga detsamma, för al
få något annat än det närvarande, och anse dett
licke slutligen kunna bestämmas förr, än ständern
komma tillsammans, men önska att det må sk
så fort som möjligt, för att få saken snart afgjord.
Det är sannt att tal., utom här citerad
mening, äfven yttrade: Låtom oss till exem
pel antaga, att jag, likasom flera andra inon
psällskapet, höra till denna kategori — Me
Idetta yttrande förändrar på intet sätt menin
Igen af det föregående, samt framställdes blot
Iunnasitions- och exempelvis. Talarens syft
- RR AF SN
TOS OP ev