rådhuset, eller, då öfversten vid Norrbro samman-
träffat med Muhr och Rame, uppmanat dem att
följa med åt norr; men väl i förbigående yttrat:
God morgon, medborgares, hvilket uttryck öfver-
sten för öfrigt påminde sig hafva på skämt fällt till
åtskillige personer. Öfversten bestred derjemte Carls-
sons uppgift, det öfversten skulle hafva varit synlig
ibland folkhopen utanför Kastenhoff när fångarne
utsläpptes, äfvensom att en lång karl skulle vid till-
fället frågat efter öfversten och synts vilja betjena
sig af hans råd vid tillfället; hvilket troligen vore
en dikt.
Sedan i anledning af öfverste Bruces ofvan gjorda
anmärkning mot uppfattningen af protokollet för d.
419 Oktober, rätten, på aktors derom framställda yr-
kande, genom öfverläggning och särskildt beslut vits-
ordat protokollet sådant det nu blifvit för hr öf-
versten justeradt, fingo de till i dag uppkallade vitt-
nena aflägga vittneseden, och berättade:
Hr kapten Rosenblad, åberopad angående de i
Storkyrkobrinken den 48 Mars på aftonen timade
tilldragelserne: att kaptenen klockan vid pass 8
nämnde afton, på ordres af öfverståthållaren, blifvit
kommenderad att skydda presidenten von Hartmans-
dorffs bostad, efter det en trupp af lifgardet till häst
förut gjort choque i brinken och rensat densamma
från folksamlingar. Då vittnet anländt till nämnde
hus, i spetsen för 50 man af Kongl. Svea lifgarde,
och derstädes uppställt truppen i 2:ne led, med cen-
tern mot husets port, hade folket ånyo börjat samla
sig och tränga in på manskapet, så att soldaterna
nödgats med gevärskolfyarne och bajonetterne hålla
dem tillbaka; i anledning hvaraf vittnet, sedan träng-
sel och handgemäng uppkommit, derunder vittnet
likväl icke förmärkt någon stenkastning eller att nå-
gon af soldaterne blef sårad, slutligen kommenderat
till anfall gevär. En röst ur folkhopen hade då
yttrat, som orden fallit: Låt dem inte stå med an-
fall gevär; det bara retar folket. Hr öfverståthål-
laren, som vittnet först då varseblifvit på stället,
hade derefter befallt vittnet kommendera i arm ge-
vär, hvilket äfven skett. Öfyverstäthållaren hade då
talat till folket, ehuru vittnet icke hört hvad han
sagt, eller hvad massan svarat; men förmodade att
han, likasom vittnet sjelf och flera andra personer
gjort, uppmanat dem att skiljas åt och gå hem.
Något anfall på huset hade under vittnets dervaro
ej egt rum; men portspegeln och de flesta fönster-
rutorne hade vid vittnets ankomst till stället varit
inslagne.
Straxt efter vittnets ankomst till brinken hade
bankobokhållaren Almgren kommit fram till vittnet
samt förklarat att han hade för afsigt att lugna fol-
ket, och beklagat sig öfver att trupperne förförde-
lat detsamma, samt tillagt, såsom orden fallit: Att
han vore bland dem, som önskade en reform och
ville framåt; men ingalunda på det sätt, hvarpå fol-
ket nu ginge tillväga,. Vittnet, som betviflat Alm-
grens förmåga att lugna folket, hade dock gifvit ho-
nom tillåtelse att passera genom vakten, hvilket förut
vägrats honom af truppen och varit anledningen,
hyvarföre Almgren vändt sig till vittnet. Vid pass
kl. half 4 hade vittnet åter bemärkt Almgren å
Riddarhustorget, dit vittnet blifvit beordrad ifrån
brinken, och hade vittnet der uppmanat Almgren
att upphöra med sina tal till folket, då hans be-
mödanden icke lyckats; och hade folket dervid äf-
ven med gyckel bemött Almgren samt upphöjt hur-
rarop för honom; hvarjemte någon bland folket spe-
fullt yttrat: Herrn har ju ej kunnat lugna dem;
gå herrn hem och lägg sig och helsa frun Alm-
gren hade då aflägsnat sig, hvarefter vittnet icke
mera återsett honom.
Slutligen berättade vittnet, att då! det nedfört
trupperne i brinken, hade en obekant, temligen väl-
klädd karl höjt en pistol emot bröstet på vittnet,
men sprungit sin väg, då vittnet dervid gifvit den
okände ett slag; hvarjemte och då vittnet tillsport
några af orostiftarne om anledningen till deras för-
farande, vittnet fått till svar: Vi kunna väl få roa
oss litet, såsom de gjort i Paris.
Hr Almgren framställde härefter till vittnet den
fråga, huruvida ej då Almgren i anledning deraf att
en soldat utan befälets ordres sprungit fram ur le-
dot mot folket, yttrat att militären retade folkmas-
san, samma yttrande skett i en frågande ton och
såsom en hemställan till vittnet om ej vittnet an-
såg detta vara förhållandet, hvilken fråga besvara-
des af vittnet med ja, under tillägg, att yttrandet
skett vid det omförmälde tillfället och att karlen,
som sjelf blifvit retad af folket, genast erhållit en
tillrättavisning af befälet. Deremot frågade vittnet
Almgren tillbaka, om ej befälet gjort allt för att
söka lugna folket, hvilket af Almgren äfven beja-
kades. .
Kommissionären Sjögren, att under det vittnet i
legenskap af extra polisbetjent måndagsaftonen d. 20
Mars varit stationerad vid norra ändan af Norrbro,
vittnet derstädes omkring klockan 40 bemärkt
drängen Erik Ersson i sällskap med tvenne okända
manspersoner, då Ersson pekat mot den på något
afständ posterade militärvakten, och om densamma
högljudt fällt åtskilliga skällsord och oqväden, i an-
ledning hvaraf vittnet tillsagt Ersson att vara tyst
och gå sin väg. Men då denne det oaktadt fortsatt
oqvädandet, pekat finger åt vakten samt utlåtit sig,
som orden fallit: Den der sk.... som står der, den
är inte farlig; den kan man lätt kasta undan,, hade
vittnet slutligen reqvirerat patrull och låtit arrestera
Ersson, dervid de begge andra karlarne tagit flykten
och undkommit.
— Bokhållaren Bergendahl, åberopad angående hr
öfverste Bruces utlåtande å biljarden, att han hört
öfversten derstädes yttra: att det endast varit ett
pöbeluppträde,, dervid hr öfversten tillagt, som or-
den fallit: jag hindrade dem att kasta öfverståthål-
laren med häst i strömmen; och ville vittnet äfven
erinra sig, det öfversten derjemte nämnt, att folk-
massan velat hurra för honom vid rådhuset, men
att öfversten afböjt detsamma och bedt dem hurra
för H. M. Konungen.
I anledning af vittnesmålet anmärkte hr öfverste
Bruce, att det varit i Storkyrkobrinken, och ej utan-
för rådhuset, som frågan om hurrandet uppstått,
samt att öfversten sednare å Gustaf Adolfs torg en-
dast hört några röster bland den derstädes omkring
öfverståthållaren församlade folkhop yttra: Ned åt
strömmen med honom; hvilket likväl öfversten hin-
drat genom att skilja den förut omförmälde karlens
hand ifrån tyglarne på öfverståthållarens häst.
Härjemte anhöll hr öfverste Bruce att få såsom
vittnen å sin sida inkallade och afhörde, dels hr ba-
ron Flemming och hr baron Sprengtporten deröfver,
att öfversten före samtalet med hr majoren Kler-
ker, till begge dessa personer yttrat, likasom till ma-
joren, att han hört sägas det Jederin skulle hänga
å la lanterne, och icke på sätt majoren i sitt vitt-
nesmål oriktigt uppfattat och förvrängt öfverstens
uttryck; dels hr kaptenen Rosenblad, stadsfiskalen de
Berg och magasinsförvaltaren i poliskammaren Wid-
beck, derom att hr öfversten för dem vid åtskillige
tillfällen berättat, hurusom det lyckats honom skingra
de oroliga folkhoparne; dels ock juveleraren Gran-
berg, hvilken alltifrån det öfversten lördagsaftonen
lemnade Kastenhoffskällaren, hela tiden varit i öf-
verstens sällskap, och således kände till huru Öfver-
sten sig förhållit. Men sedan aktor förklarat sig
vilja medgifva sanningen af hr öfverstens unpgifter i