rådhuset, eller, då öfversten vid Norrbro sammanträffat med Muhr och Rame, uppmanat dem att följa med åt norr; men väl i förbigående yttrat: God morgon, medborgares, hvilket uttryck öfversten för öfrigt påminde sig hafva på skämt fällt till åtskillige personer. Öfversten bestred derjemte Carlssons uppgift, det öfversten skulle hafva varit synlig ibland folkhopen utanför Kastenhoff när fångarne utsläpptes, äfvensom att en lång karl skulle vid tillfället frågat efter öfversten och synts vilja betjena sig af hans råd vid tillfället; hvilket troligen vore en dikt. Sedan i anledning af öfverste Bruces ofvan gjorda anmärkning mot uppfattningen af protokollet för d. 419 Oktober, rätten, på aktors derom framställda yrkande, genom öfverläggning och särskildt beslut vitsordat protokollet sådant det nu blifvit för hr öfversten justeradt, fingo de till i dag uppkallade vittnena aflägga vittneseden, och berättade: Hr kapten Rosenblad, åberopad angående de i Storkyrkobrinken den 48 Mars på aftonen timade tilldragelserne: att kaptenen klockan vid pass 8 nämnde afton, på ordres af öfverståthållaren, blifvit kommenderad att skydda presidenten von Hartmansdorffs bostad, efter det en trupp af lifgardet till häst förut gjort choque i brinken och rensat densamma från folksamlingar. Då vittnet anländt till nämnde hus, i spetsen för 50 man af Kongl. Svea lifgarde, och derstädes uppställt truppen i 2:ne led, med centern mot husets port, hade folket ånyo börjat samla sig och tränga in på manskapet, så att soldaterna nödgats med gevärskolfyarne och bajonetterne hålla dem tillbaka; i anledning hvaraf vittnet, sedan trängsel och handgemäng uppkommit, derunder vittnet likväl icke förmärkt någon stenkastning eller att någon af soldaterne blef sårad, slutligen kommenderat till anfall gevär. En röst ur folkhopen hade då yttrat, som orden fallit: Låt dem inte stå med anfall gevär; det bara retar folket. Hr öfverståthållaren, som vittnet först då varseblifvit på stället, hade derefter befallt vittnet kommendera i arm gevär, hvilket äfven skett. Öfyverstäthållaren hade då talat till folket, ehuru vittnet icke hört hvad han sagt, eller hvad massan svarat; men förmodade att han, likasom vittnet sjelf och flera andra personer gjort, uppmanat dem att skiljas åt och gå hem. Något anfall på huset hade under vittnets dervaro ej egt rum; men portspegeln och de flesta fönsterrutorne hade vid vittnets ankomst till stället varit inslagne. Straxt efter vittnets ankomst till brinken hade bankobokhållaren Almgren kommit fram till vittnet samt förklarat att han hade för afsigt att lugna folket, och beklagat sig öfver att trupperne förfördelat detsamma, samt tillagt, såsom orden fallit: Att han vore bland dem, som önskade en reform och ville framåt; men ingalunda på det sätt, hvarpå folket nu ginge tillväga,. Vittnet, som betviflat Almgrens förmåga att lugna folket, hade dock gifvit honom tillåtelse att passera genom vakten, hvilket förut vägrats honom af truppen och varit anledningen, hyvarföre Almgren vändt sig till vittnet. Vid pass kl. half 4 hade vittnet åter bemärkt Almgren å Riddarhustorget, dit vittnet blifvit beordrad ifrån brinken, och hade vittnet der uppmanat Almgren att upphöra med sina tal till folket, då hans bemödanden icke lyckats; och hade folket dervid äfven med gyckel bemött Almgren samt upphöjt hurrarop för honom; hvarjemte någon bland folket spefullt yttrat: Herrn har ju ej kunnat lugna dem; gå herrn hem och lägg sig och helsa frun Almgren hade då aflägsnat sig, hvarefter vittnet icke mera återsett honom. Slutligen berättade vittnet, att då! det nedfört trupperne i brinken, hade en obekant, temligen välklädd karl höjt en pistol emot bröstet på vittnet, men sprungit sin väg, då vittnet dervid gifvit den okände ett slag; hvarjemte och då vittnet tillsport några af orostiftarne om anledningen till deras förfarande, vittnet fått till svar: Vi kunna väl få roa oss litet, såsom de gjort i Paris. Hr Almgren framställde härefter till vittnet den fråga, huruvida ej då Almgren i anledning deraf att en soldat utan befälets ordres sprungit fram ur ledot mot folket, yttrat att militären retade folkmassan, samma yttrande skett i en frågande ton och såsom en hemställan till vittnet om ej vittnet ansåg detta vara förhållandet, hvilken fråga besvarades af vittnet med ja, under tillägg, att yttrandet skett vid det omförmälde tillfället och att karlen, som sjelf blifvit retad af folket, genast erhållit en tillrättavisning af befälet. Deremot frågade vittnet Almgren tillbaka, om ej befälet gjort allt för att söka lugna folket, hvilket af Almgren äfven bejakades. . Kommissionären Sjögren, att under det vittnet i legenskap af extra polisbetjent måndagsaftonen d. 20 Mars varit stationerad vid norra ändan af Norrbro, vittnet derstädes omkring klockan 40 bemärkt drängen Erik Ersson i sällskap med tvenne okända manspersoner, då Ersson pekat mot den på något afständ posterade militärvakten, och om densamma högljudt fällt åtskilliga skällsord och oqväden, i anledning hvaraf vittnet tillsagt Ersson att vara tyst och gå sin väg. Men då denne det oaktadt fortsatt oqvädandet, pekat finger åt vakten samt utlåtit sig, som orden fallit: Den der sk.... som står der, den är inte farlig; den kan man lätt kasta undan,, hade vittnet slutligen reqvirerat patrull och låtit arrestera Ersson, dervid de begge andra karlarne tagit flykten och undkommit. — Bokhållaren Bergendahl, åberopad angående hr öfverste Bruces utlåtande å biljarden, att han hört öfversten derstädes yttra: att det endast varit ett pöbeluppträde,, dervid hr öfversten tillagt, som orden fallit: jag hindrade dem att kasta öfverståthållaren med häst i strömmen; och ville vittnet äfven erinra sig, det öfversten derjemte nämnt, att folkmassan velat hurra för honom vid rådhuset, men att öfversten afböjt detsamma och bedt dem hurra för H. M. Konungen. I anledning af vittnesmålet anmärkte hr öfverste Bruce, att det varit i Storkyrkobrinken, och ej utanför rådhuset, som frågan om hurrandet uppstått, samt att öfversten sednare å Gustaf Adolfs torg endast hört några röster bland den derstädes omkring öfverståthållaren församlade folkhop yttra: Ned åt strömmen med honom; hvilket likväl öfversten hindrat genom att skilja den förut omförmälde karlens hand ifrån tyglarne på öfverståthållarens häst. Härjemte anhöll hr öfverste Bruce att få såsom vittnen å sin sida inkallade och afhörde, dels hr baron Flemming och hr baron Sprengtporten deröfver, att öfversten före samtalet med hr majoren Klerker, till begge dessa personer yttrat, likasom till majoren, att han hört sägas det Jederin skulle hänga å la lanterne, och icke på sätt majoren i sitt vittnesmål oriktigt uppfattat och förvrängt öfverstens uttryck; dels hr kaptenen Rosenblad, stadsfiskalen de Berg och magasinsförvaltaren i poliskammaren Widbeck, derom att hr öfversten för dem vid åtskillige tillfällen berättat, hurusom det lyckats honom skingra de oroliga folkhoparne; dels ock juveleraren Granberg, hvilken alltifrån det öfversten lördagsaftonen lemnade Kastenhoffskällaren, hela tiden varit i öfverstens sällskap, och således kände till huru Öfversten sig förhållit. Men sedan aktor förklarat sig vilja medgifva sanningen af hr öfverstens unpgifter i