———r —a2A—— NE KR — — — — — — — —
sor, och skola ha 1ätt trefligt tillsammann, sade
fröken i det hon helt ogereradt reste sig upp
och med ett kraftigt handslag beseglade brö-
draskapet. Professorn gömde med en. grimas
sin fina hand i flickans och kände med fasa
svedan, som den skönas kraftga händer tillfo-
gade honom.
Gaf professorn akt på den häst jag red i dag?
Hvad tycktes om honom? smålog Hi!degard.
VAhl den var charmantn, svarade professo:n
hinligt. nd örn le fe -
Vör den charmant utropade fröken, häf-
tigt böjande sig framåt. Du milde Gud, hvar
hade ni ögonen då? och våldsamt skrattande
kastade hon sg tillbaka på stolen,
Ett reljeri försjås,, skyndade sig friarea att
tillägga, belt rädd öfver den bock han gjort.
Ja, se saken var den att af de hästar jag
vanligen begagnar, har den ena blifvit sömstuc-
ken (ty när jag sjelf icke skor dem, så kan jag
vara säker på att det alltid skall gå på det
sättet) och den andra bar jag måst lägga spansk
tluga på benet på, och derföre fick jag lofat!
taga en gemmal utlefvad stackare, som är hel
och hället kassaheln. : Å
M dan professorn, allt mer förvånad, lånade
ett örn äl detta tal, hvari fröken lade ett så
hfligt intresse, vände han det andra ät sin vän
majorea och hans kusin, som sakta samtalande
trodde sig obemärkta.
Kära Sofi, du får lof att säga flickan an
der der iute går an. Karlen har allvarsamma
tankar på henne, och för allt hvad hon skojar
och regerar, så yet jag att hon :ätt grroa vill
gifta sig.
Min vän, cen liten egenbet kan väl barnet
få har, smålog modren ursäktende,