———r —a2A—— NE KR — — — — — — — — sor, och skola ha 1ätt trefligt tillsammann, sade fröken i det hon helt ogereradt reste sig upp och med ett kraftigt handslag beseglade brödraskapet. Professorn gömde med en. grimas sin fina hand i flickans och kände med fasa svedan, som den skönas kraftga händer tillfogade honom. Gaf professorn akt på den häst jag red i dag? Hvad tycktes om honom? smålog Hi!degard. VAhl den var charmantn, svarade professo:n hinligt. nd örn le fe Vör den charmant utropade fröken, häftigt böjande sig framåt. Du milde Gud, hvar hade ni ögonen då? och våldsamt skrattande kastade hon sg tillbaka på stolen, Ett reljeri försjås,, skyndade sig friarea att tillägga, belt rädd öfver den bock han gjort. Ja, se saken var den att af de hästar jag vanligen begagnar, har den ena blifvit sömstucken (ty när jag sjelf icke skor dem, så kan jag vara säker på att det alltid skall gå på det sättet) och den andra bar jag måst lägga spansk tluga på benet på, och derföre fick jag lofat! taga en gemmal utlefvad stackare, som är hel och hället kassaheln. : Å M dan professorn, allt mer förvånad, lånade ett örn äl detta tal, hvari fröken lade ett så hfligt intresse, vände han det andra ät sin vän majorea och hans kusin, som sakta samtalande trodde sig obemärkta. Kära Sofi, du får lof att säga flickan an der der iute går an. Karlen har allvarsamma tankar på henne, och för allt hvad hon skojar och regerar, så yet jag att hon :ätt grroa vill gifta sig. Min vän, cen liten egenbet kan väl barnet få har, smålog modren ursäktende,