orolig vid de mindre goda symptomerna af
roduaden på Rosas kinder.
Det var med mycken beklämning och många
dystra tankar, som han vände den lilla biljet-
ten i sin band — denna biljett, som dock bar
till utanskrift: Constanco. Det var ju till
en flicka; hvad kunde det vara att rodna för?
Men hur länge vår gode man tänkte och rävkte,
så i stället att gå dit han lofvat, kom han allt
mera nära sitt hem. Nu var det för sent att
vända om och — frestelsen var för stark. I
allmönhet kunna karlar ej motstå lusten att
läsa biljetter, som komma från en älskad hand
och omhöljas af en aldrig så liten gnista bem-
lighet. Det är ju så lockande, och alltid kan
man bhbitta på något skäl som rättfärdigar detta
intrång i andras hemligheter. .
Allt nog! professorn kände snart flickans
alla qval och — böt brefvet, kastarde en
sorgsen blick på skiinet med ringen uti, ty en
aning sade honom, att den ännu skulle få hvila
der en tid.
Dyre Corstantin! Hur skall jag kunra säga
hur tråkigt j.g har. Mamma och pppa vilja
bestämdt, att jag skall gifta mig med den gamle
professor P. Din otäcka farbror, som icke vill
skrifva, så att du kan komma och fria till mig!
För all del kom till oss i afton, ty jag tror
nästan att professorn, efter väl fulländade prof,
ämnar hedra din lilla Rosa med ctt frieri; men
ser du, om du vore här, så hindrade det bonom.
Jeg skulle gifta mig, och det med gamle
p.l! Det är han, som kommer till dig med
detta; det är ju kostligt? Farväl, min älskade!
Jag kyssar spetsarne af alla mina fingrar åt
dig och ber dig komma till din Rosa n
Med harm och. sorg kastade professorn bref-
vet på mattan. Ännu en illusion försvunnen!
— Allehanda bämndplaner tågade genom hans
uppretade sinne; men — han var verkligen
en beskedlig man, och derföre tog ban upp
brefvet, kastade ännu en afskedsblick på un-
derskriften, så en pröfvande på sin egen per-