AHRNE Arten
blick var han obemärkt nere på gatan och gick
med skyndsamma steg bemåt.
Med en suck lade han ned förlofningsringe?
i ett litet skrin på toaletten och försjönk i be-
traktelser, som just icke voro glada, :Slutre-
flexionen blef den, att det sista profvet var det
enda som dugde, och att fröken Rosa varit
mera värd hans uppmärksamhet, än Beste.
Fast besluten att icke fälla modet, och djupt
föraktande den listiga sköna, vandrade vår pro-
fessor åter till hennes boning. Hon var för
slug att låta märka någon förvåning öfver del
uteblifna frieriet; men professorn njöt af hennes
missräkning, på samma gång han kände sig lätt
och glad vid tanken på att ännu ega frihet i valet.
Professorn började tala med lilla Rosa om
gvinnan och mannen, men då hon endast
skrattade och såg slug ut, beslöt ban att välja
en annan väg. Han gjo:de benne små tjen-
ster; han var alltid glad på samma gång han
var faderlig; han skänkte benne en kanarie-
fågel, som gjorde konster, och en liten spansk
hund. Slutligen förvissad om, att bon älskade
honocin, och öfvertygad genom en god vän att
man allmänt ansåg fröken Rosa för en både
ocker och elegant flicka, började professorn
allvarligt tänka på szken. Den tenkfulla min,
som han stundom: ertappade i hennes ansigte,
tillskref han en vaknande böjelse, och fann till-
fället förträffligt att locka ur henne denna ljufva
hemlighet, då ban en dag såg att bon var mer
än vanligt distraite och hade någon oro på bjertat.
Hvad tänker lilla Rosa på ?, frågade vår
vän så vänligt han förmådde, nkan icke jag
vara till tjenst?)
Jo, åh jo visst! svarade hon något förlä-
gen. ,Men kan jeg lita på professorn? Det
är ett litet upptåg, som skall vara hemligt
Den usga flickan rodnade något. ,Och det är
något, som skall vara med deri; jog ville skrifva
derom, men jag har ingen att skicka.n
Jag skall gerna styra om det, om ni tillå-
ter. Gif hit brefvet! sade professorn, något