hvaribland äfven fröken Beates. Nu talade hennes
syster, och vår vän lyssnar uppmärksamt.
Tror du verkligen att han åndtligen be-
slutar sig att fria, sedan han riktigt pröfvat?n
skrattade hon,
Ja, nog låter det så, och han skall bli lika
bra lurad, som om han aldrig sett mig förr.
Skulle jag gifta mig, för att sitta inom fyra
väggar och öfva alla kristliga dygder? Det kan
jag göra här hemma om jag vill. Men, kära
Rosa, du förvånar dig visst öfver sådana ord
af mig,, afbröt sig den tillämnade fästmön,
voch tycker kanske att de äro lättsinniga. För
dig, som är så ung, förefaller det visst besyn-
nerligt — att icke säga något ännu värre —
ait så der gifta sig, blott för att bli gift, att
sälja sig till en gammel narr, för att komma i
eit nytt förhållande i lifvet, men uppriktigt
sagdt, vill jag ickeblien gammal fröken. Under
de få år jag bar igen af min ungdom (om det
ens är några) vill jag med våld skaka af mig
det mörker jag i mitt oförstånd älskat att lägga
kring min själ, och hvarpå jag slösat en ung-
dom, som aldrig återkommer. Hvad grafven
eger, kan man ändå icke återkalla, Jag har
älskat, och jag hvarken kan eller vill göra det
mera, — och nu gifter jag mig för av få ett
mera fritt och oberoende lif.n
Men du vet ej, kära Beeten, sade systern
bekymrad, om du kan vinna detta syftemål.
Du känner ju icke professor P.; hvem vet om
du inte kanske blir ännu mer beroende af en
man, som du icke älskar, än du är här hemma .,
Åh nej; jag har pröfvat litet klokare än
han; det är en god-och egenkär menniska,
som, om man blott förstår att leda honom,
aldrig en gång skall märka alt man gör det.
Daå är det allt bra i Guds namn, och jag
gratulerar redan; men det säger jag, att aldrig
kunde jag gifta mig utan att älska min man.,
Ah bah! så der prata alla vid dina år; men
— Och nu hörde vår stackars friare icke mer,
ty han stod redan i tamburen; i nästa ögon-