det ena elementet af bildningen: det andra, äfven
så väsendtliga, var dess uttryck och sinnliga fram-
ställning, efter de allmänna lagarne för det sköna.
Deras äldsta filosofemer öfver naturen, deras ur-
åldriga historiska minnen; rundade sig:straxt från
början till poetiska gestalter; deras första lagstift-
niog var metrisk, sjelfva deras Gudar gäfvo endast
poetiska orakelsvar. De råa, men betydningsfulla
-mythiska gestalter, som de emottogo från Orienten,
ombildades af dem till idel skönhetsmönster, Olym-
.pen blef ett museum, liksom nationalsagorna blefvo
ett epos. Med ett ord, den yttre formen var för
dem aldrig likgiltig, grekerna voro födde formali-
-ster. Hvad som i synnerhet utmärkte dem i detta
hänseende, det var ett naturligt sinne för det pas-
.sande och skickliga i hvarje sak, en gifven afsky
för all öfverdrift och utsväfning i hvad form som
helst, en äfven så sann som fib känsla för det mått,
det lsgom, som är det verkliga skönas norm och
väsende. Man talar i esthetiken om en skönhets-
linea; om en sådan finnes, så kunde man säga, att
det gamla Hellas låg inom, dess; gränser: det var
kon, som skiljde landet från barbarerna. Derföre
sbar också den grekiska smaken hos alla bildade
folkslag i mera än ett afseende blifvit ansedd som
normalsmak. Hvad som är deröfver eller derunder
-eller på sidorna, det är platthet eller öfverdrift el-
der förvissiog. Främst och allmännast gäller detta
om de bildande konsterna. De olympiska gudage-
stalterna stå ännu, efter så många århundraden,
qvar i hög, i oöfverträffad skönhet; det menskliga
Zonstnärssnillet mäter ännu i dag sin framgång en-
.dast efter sitt närmande till de eviga mönstren.
Men äfven i afseende på vitterheten, det vill säga,
i afseende på poesi, vältalighet och historisk konst,
har man länge ansett de grekiska mönstreh såsom
de yppersta. Detta är också riktigt, om man en-
.dast, som är billigt, gör de inskränkningar sakens
natur fordrar. Ty vitterheten i allmänhet, och poe-
sien i synnerhet, är en så universell, en så verlds-
omfattande konst, att den nödvändigt måste uttrycka
sig på mångfaldiga olika sätt. Hvarje tidsålder,
äfven den råaste, har sin egen poesi, liksom hvarje
växt bar sin egen blomma. Jag skattar högt den
-grekiska skaldekonsten: men jag är långt ifrån att
anse den för den enda riktiga, eller ens för den
yppersta i alla afseenden. Det gifves poetiska
förträffligheter, hvarom grekerna ej hade eller kunde
ha någon aning. Älsken j bilderna af en icke blott
rik, men yppig fantasi, glädja er de djerfvaste ut-
flygter än till Zenith och än till Nadir, viljen j se
en poetisk verld full af rosenfärgade under: då
småsten j vända er till österiandets skaldekonst, der
alla figurer uppträda i purpur, hvarje blomma glö-
der som en jordfast morgonrodnad, och tankens örn
flyger alltjemt på förgyllda vingar emot solen. Men
föredragen j åter betydelsens djup och betraktelsens
allvar, ä!sken j de jättelika men bleka gestalterna,
som gå omkring i dimman och hviska om ande-
verldens hemligheter och om alltings -fåfänglighet,
utom ärans: — då måste jag hänvisa er till det
isgrå, till det sagorika Norden, der Vala sjöng ska-
pelsens grundtoner, under det månen sken på fjäl-
larna, bäcken slog sin entoniga sång, och trasten
satt i toppen på en gulnad björk och qvad ett
sorgeqväde öfver den korta sommaren, öfver den
döekde naturen. — Eller behagar er känslans in-
nerlighet, och en längtan, som icke trifves på jor-
den, utan alitjemt ser upp till det himmelsblå stlern-
tältet, der saligheten bor, der det klappande hjer-
tats oro stillas; då bören J vända er till den vester-
ländska romantiken, helst under medeltiden, då
troubadouren sjöng om en öfverjordisk kärlek, och
riddaren kämpade lika ifrigt för den heliga jung-
fruns och. sin skönas ära. — Men älsken j åter
mera ideernas rikedom och reflexionens sanning,
viljen j se ner i djupet af menniskans bröst, vi!jen
j se alla hjertats ådror blottade liksom med ett
trollslag: - då mån j gå till den möderna poesiens
beröer, till dem nemligen ibland dem, som gått
sin egen sjelfständiga väg, och ej lyssnat till andra
invgifvetsar, än tidehvarfyets och sitt eget snilles.n