det ena elementet af bildningen: det andra, äfven så väsendtliga, var dess uttryck och sinnliga framställning, efter de allmänna lagarne för det sköna. Deras äldsta filosofemer öfver naturen, deras uråldriga historiska minnen; rundade sig:straxt från början till poetiska gestalter; deras första lagstiftniog var metrisk, sjelfva deras Gudar gäfvo endast poetiska orakelsvar. De råa, men betydningsfulla -mythiska gestalter, som de emottogo från Orienten, ombildades af dem till idel skönhetsmönster, Olym.pen blef ett museum, liksom nationalsagorna blefvo ett epos. Med ett ord, den yttre formen var för dem aldrig likgiltig, grekerna voro födde formali-ster. Hvad som i synnerhet utmärkte dem i detta hänseende, det var ett naturligt sinne för det pas.sande och skickliga i hvarje sak, en gifven afsky för all öfverdrift och utsväfning i hvad form som helst, en äfven så sann som fib känsla för det mått, det lsgom, som är det verkliga skönas norm och väsende. Man talar i esthetiken om en skönhetslinea; om en sådan finnes, så kunde man säga, att det gamla Hellas låg inom, dess; gränser: det var kon, som skiljde landet från barbarerna. Derföre sbar också den grekiska smaken hos alla bildade folkslag i mera än ett afseende blifvit ansedd som normalsmak. Hvad som är deröfver eller derunder -eller på sidorna, det är platthet eller öfverdrift elder förvissiog. Främst och allmännast gäller detta om de bildande konsterna. De olympiska gudagestalterna stå ännu, efter så många århundraden, qvar i hög, i oöfverträffad skönhet; det menskliga Zonstnärssnillet mäter ännu i dag sin framgång en.dast efter sitt närmande till de eviga mönstren. Men äfven i afseende på vitterheten, det vill säga, i afseende på poesi, vältalighet och historisk konst, har man länge ansett de grekiska mönstreh såsom de yppersta. Detta är också riktigt, om man en.dast, som är billigt, gör de inskränkningar sakens natur fordrar. Ty vitterheten i allmänhet, och poesien i synnerhet, är en så universell, en så verldsomfattande konst, att den nödvändigt måste uttrycka sig på mångfaldiga olika sätt. Hvarje tidsålder, äfven den råaste, har sin egen poesi, liksom hvarje växt bar sin egen blomma. Jag skattar högt den -grekiska skaldekonsten: men jag är långt ifrån att anse den för den enda riktiga, eller ens för den yppersta i alla afseenden. Det gifves poetiska förträffligheter, hvarom grekerna ej hade eller kunde ha någon aning. Älsken j bilderna af en icke blott rik, men yppig fantasi, glädja er de djerfvaste utflygter än till Zenith och än till Nadir, viljen j se en poetisk verld full af rosenfärgade under: då småsten j vända er till österiandets skaldekonst, der alla figurer uppträda i purpur, hvarje blomma glöder som en jordfast morgonrodnad, och tankens örn flyger alltjemt på förgyllda vingar emot solen. Men föredragen j åter betydelsens djup och betraktelsens allvar, ä!sken j de jättelika men bleka gestalterna, som gå omkring i dimman och hviska om andeverldens hemligheter och om alltings -fåfänglighet, utom ärans: — då måste jag hänvisa er till det isgrå, till det sagorika Norden, der Vala sjöng skapelsens grundtoner, under det månen sken på fjällarna, bäcken slog sin entoniga sång, och trasten satt i toppen på en gulnad björk och qvad ett sorgeqväde öfver den korta sommaren, öfver den döekde naturen. — Eller behagar er känslans innerlighet, och en längtan, som icke trifves på jorden, utan alitjemt ser upp till det himmelsblå stlerntältet, der saligheten bor, der det klappande hjertats oro stillas; då bören J vända er till den vesterländska romantiken, helst under medeltiden, då troubadouren sjöng om en öfverjordisk kärlek, och riddaren kämpade lika ifrigt för den heliga jungfruns och. sin skönas ära. — Men älsken j åter mera ideernas rikedom och reflexionens sanning, viljen j se ner i djupet af menniskans bröst, vi!jen j se alla hjertats ådror blottade liksom med ett trollslag: då mån j gå till den möderna poesiens beröer, till dem nemligen ibland dem, som gått sin egen sjelfständiga väg, och ej lyssnat till andra invgifvetsar, än tidehvarfyets och sitt eget snilles.n