jemt och rätt hade tid att boppa åt sidan för att ej blifva öfverkörd. Den syn han skådade då vagven ilade förbi bade nöra nog förvandlat -honom till en stety af fasa och förvåning: Ifrigt lutande sig framåt för att uppfånga Chaldeerns ord, satt ett fruntimmer, hvilket hans klappande hjerta genast sade honom: vara Jacqueline, Den älskade, den förlorade! och i sällskap med menniskoslägtets arffiende! Han rusade efter dem så fort hax förmådde, men det ögonblick häpnaden höll honom orörlig hade gifvit dem för sstört. försprång. Till råga på motgången måste han följa omvägen för att ej gå miste om sin vagn, och då han ändtligen komstill den oviga maschinen och lyckats få den vänd, var den andra vagnen fullkomligt försvunnen utan alt han kunde utfundera hvart den tagit vägen. En trupp ryttare galloperade i detsamma skyndsamt förbi honom, men stannade ett ögouvhlick medan .en af dem frågade om han sett en vagn med en herre och ett ungt fruntimmer. Jal rodade Le Blond, och ärnade jusi göra en mängd frågor, då ban afbröts af främlingen som tycktes utomasig af ångest. Ropade fruntimret på bjelp ?x ,Visst inte — .hon snarare — Var hennes mun tillbunden ?) Nej, nej-— hon lyssnade uppmärksamt — Gjorde hon intet bemödande att komma ifråd den bofven, som rymt bör! med henne ? Rymt bort med hennel utropade Le Blond och sjönk: med ett anskri af smärta tillbaka i vagnen, och innan ban återfått målet, voro ryttarne långt borta. Då han anlände till staden der han orobyttshästar, kunde ;han ej få någon underrättelse om: flyktingarnes Allt vidare förföljande var fåfängt. Han. gick omkring på al!a allmännaställen, i hopp att kanna upptäcka något; men förgäfvess Den -olyckligaste och mest; beklagansvätda man som denna qväll gick till sängs i Languedoc var monsieur Le Blond de Laure. I dagbräckningen väck