ten. Denne, en godsinnad; eburu något högdragen, herre, genomläste dokumenterna med stor omsorg. Vid slutet af första sidan kallade han bonom monsieur de Blond och bad honom sitta ned, och när han genomläst dem alla, skakade han vänligt hans Band, kallade honom sin goda vän De Laure och bad honom råka några grannar till middagen i bans hus. Men monsieur de Blond de Laure bade ej tid alt spisa middag hos någon president. Han förde alla sina sidentyger och spetsar till S:t Marias af Köln kyrka, att användas till kjortlar åt de elfva tusen jungfrur, och var en timma sednare på vägen till staden Gaillac i Languedoc, så fort som sex hästar kunde föra honom. Det kunde ej längre vara något tvifvel, att han var den person som åsyftades med De Laurey, ty utom alla de öfriga intygen hade han funnit på cit papperblad, hvarpå var: skrifvet: sMin cherre; hör har ni den skatt jag lofvade er, förvandlad i ett skönt, värderikt gods. Åg det med tystnad! Farväl! Abubeker.n Nu då han var egare till något mer än ett vackert yttre och några balar silke, beslöt han resa verlden omkring tills han funnit general de Fano, och -hos honom anhållit om hans dotters hand. : ÅTERIGEN ABUBEKER: Hans resa var utan något anmärkningsvärdt äfventyr tills en afton då ban inkommit igouvernementet :Languedoc och färdades uppför den höjd på hvilken staden Alby är belägen, han råkade ut för ett som höll på att kasta alla föregående tilldragelser i skuggan. Sluttningen var så braht att han lemnat vagnen alt komma efter, medan hån till fots gick u;p att på samma gång njuta äf den svalkande aftonluficn och den herrliga utsigten; i:På:en genväg hade han nått en punkt af höjden dit vagnen behöfde arbeta sig upp På en lång omväg, då han väcktes ur sina drömmerier gendoin bullret af en vagn som kom emot honom med en sådan fart, att han