tvenne sista förordningar äro kontrasignerade af hela det ansvariga ministeriet. Kronan har genom sina ministrar ieke blött erkänt revolutionen, utan älven, genom föreläggande af lagförslag samt publicerandet af flera lagar, hvilka utgått dels från regeringen, dels från representationen, stadfästat nationalförsamlingens befogeuhet till Jagstiftning. På detta sätt hafva såväl lagar som öfverenskommelser mellan regeringen och nationalförsamlingen fullkomligt tillerkänt de sednare de i S 6 af förordningen den 6 April, den blifvande folkrepresentationen garanterade rätligheter. Hvad vi nu anfört torde vara tillfyllestgörande att-ådagelägga nationalförsamlingens lagenliga befogenhet att ostörd fullfölja sina rådplägningar. Låtom oss nu tillse i hvad mån regeringen fullgjort de ofvan anförda högtidliga löften till folket, samt vidmakthållit de stadgar och författningar densamma, genom sin egen frivilliga sanktion, gifvit kraft af gällande lag i Preussen. Ministeren Brandenburg, ansvarig för sina atgärder inför kronan och folket, har begått följande kränkningar af lag och pligt: 4:0: Den bar redan till en början, genom sjelfva sin fortsatta tillvaro, sedan nationalförsamlingen nästan enstämmigt förklarat sitt misstroende med densamma, kränkt helgden af ofvannämnde kungabref af den 28 och 30 Mars, samt 4 April, och på ett skamligt sätt hånat det af Fredrik Wilbelm 1V med hand och mun bekräftade, högtidligt uttalade oryggliga beslutet och öfvertygelsen bos kronan om den oundvikliga nödvändigheten af er populär ministår,. Den har, genom att ställa sig mellan kronan och folket, utan att åtojuta den lagliga organens fulla förtroende, gifvit dödstöten åt tron på de af kronan gifna löftenas helgd: detta är moajestälsbrott. 2:o Den har, genom det lagstridiga beslutet af den 8 November om nationalförsamlingens inställande och förflyttande till annan ort, samt genom detta olegliga besluts genomdrifvande med vapenmakt, och den mot nationalförsamlingen vågade beskyllningen för bögförräderi, då regeringens befellning ej blindt åtlyddes, på det oerhördaste förolämpat de grundsatser, som af konungen blifvit framställde såsom rättesnöre för hans regeringsåtgärder. Dessutom innefatta dessa den Brandenburgska kamarillaministerens åtgärder ett kränkande, ett våldförande af den ena statsmaktens verksamhet, emedan nationalförsamlingen blifvit af regeringen såsom sådan erkänd; Men den allmänna preussiska landsrätten stadgar för ett sådant brott de svåraste kroppsstraff, ja till och med lifsstraff, och i lindrigaste fall fästningsstraff, samt den brottsliges förklarande för ovärdig att någonsin bekläda offentliga embeten. 3:o0 Den bar sökt förmå borgargardes-kommandot att med våld bindra folkets represenanter inträde till sessionssalen, oaktadt å ena sidan borgargardet, enligt 4 uti lagen af d. 17 Oktober detta år, bar sig ålsgdt att skydda den lagliga fribeten och vidmakthålla ordninen, och följaktligen så mycket mindre kunde våga hindra den lagstiftande makten i utöfvanlet afsina pligter, samt å andra sidan, enligt SS 66 och 429 af samma lag, borgargardet lott på reqvisition af kommunalrådets ordföande, distriktsmyndigbeterna, elleriför tillfället . deras ställe fungerande kommunalmyndighet, men icke på ministerens befallning, äger att appträda med väpnad band. Vidsre har försök blifvit gjordt hos magistraten i Berlin, för att förmå densamma gifva nationalgardet order att spränga mneationalförsamlingen. Men försök af en högre myndighet att till olagliga tjensteitgärder förleda embetsmän är, enligt 242 af preussiska straffrätten, belagdt med fördubbladt ansvar för begången förbrytelse. Enligt 84 ati lagen af den 47 Okt. skulle borgargardeskommandot, om det åtlydt uppmaningen, gjort sig skyldigt till fängelsestraff från 44 dagar ill 4 år. 4:0 Den har, efter det våldsamma besättandet: af sessionssalen genom kapten Brause, åtminstone stillatigande gillat bans förklaring: vatt hans isoldater voro hans legitimaon,. Men denna förklaring trampar den konstitutionella principen under fötterna och öppnar för det preussiska folket utsigten att den samla absolutismens gyllene dagar äro i antåsande: Men den som lemnar obeifrade pligtvidriga förseelser af underordnade har, enligt ) 346 af straffrätten, gjort sig skyldig till samma straff som bort drabba den pligtförsätna embetsmannen. 5:o Densamma har, genom förordningen af len 44 dennes, upplöst Berlins borgargarde. Visserligen är, enligt S 3 uti lagen af den 47 Oktober d. år, en upplösning af borgarbeväpningen tillåten under vigtiga omständigheter. Men olagligt är det att, upplösa en borgarbeväpning, derföre att densamma, handlande ned orygglig åtlydnad af lagen, vägrat; att AS an KR rs RR RT RTR RT RET tin VKF