hade marscherat en engelsk mil, blefvo vi anfalln i ryggen af-ett stort parti indianer, desamma v nyss hade skonat, och Pelucher; deras antal va 0400: Vi -underhöllo en: ganska liflig strid utide svår: marsch, intill. mörkrets inbrott, då vi gjord halt vid en liten ström, utan mät eller eld. Di .o8köto in i vårt läger hela natten och störde vår: poster så mycket, att vi måste släppa ut boskapen I dagniegen :återtogo vi vår marsch och tillika stri den, lika raskt som föregående dagen, tills vi vorc ungefär: två mil nära Tushafloden, då fienden ha stade förbi oss till stranden för att besätta små. skogen vid vadet. Genom sina hästars snabbhei lyckades indianerne härutitill en del. Kamper om: vadet blef hårdnackad, och utan några få män: dristiga och kraftiga motstånd vid den ömtåligaste punkten, skulle truppen lidit stor förlust vid flodens öfvergång, kanske till och med råkat i orede och blifvit nedhuggen. Efter en timrha tystnade våra reff-lbössor; striden var slutad;:vi hade allesammans kommit lefvande öfver vadet, och icke mer än nio. eller tio voro sårade, deraf ingen dödligt. Annat var det med fienden. Det döfvande dänet af deras gevärseld, som bade förföljt oss i 30 timmar, hade bortdött, deras gälla stridsrop var förändradt till den melankoliska liksången, och på marken iåg en mängdaf dem liflösa. De drogo sig tillbaka från Tushafloden med ännu större ifver än de bade kommit dit, och vi fortsatte marschen till fästet, dit vi ankommo på aftonen den 46, utmattad2.af mödor och hunger, ty på tre dagar hade vi icke ätit någonting mer än ett föl. — BERLINERWITZ. ,Det är någonting eget, — sade man vid genomläsbpingen af förordningen den 411 Nov. om upplösningen af Berlins borgarebeväring — att detta plakat begynner med Guds nåde och slutar med djefvulenss Sista kontrasignanten var nemiigen von:Manteuffelp. — SYDAUSTRALIENS RIKEDOM. Vid ett möte som hölls i London den 2 Nov. af; en del invånare i församlingen Hackney för att öfverenskomma om anskaffande af en penningsumma, hvilken skulle användas att bekosta utfawiga församlingsboers utvandring, blef fråga äfven väckt till hvad ort ututvandring kunde ske med största fördel. En doktor Lang, som varit 25 år bosatt i södra delen af Nya Hoiland, förklarade då att denna del af verlder vore deu aldra förmånligaste emigrationsort för arbetare. Enligt säker beräkving kokas i år ett så stort antal fär i New South Wales, blott för att få ut talgen, att en half million menniskor skulle kunna lefva sex månader af köttet. Eo kommitte af lagstiftande rådet hade beräknat, att 30,000 ärbetare skulle kunna mottagas och finna sysselsätthing i kolonien detta år, utan att de medförde något kapital från moderlandet; och om kapitalister kunde förmås att öfverflytta, skulle kolonien kunna mottaga och gifva bergning åt 100,000 personer om året. Dir Lang berättade, att en man, som med hustru och tio barn utvandrat från Skottland till New South Wales, inom fem år derstådes förvärfvat en gärd om 25 tunnland, 400 nötkreatur och en kontant förmögenhet af 20,000 rdr rgd. Två närvarande personer, som varit på Nya Holand, bestyrkte d:r Langs uppgifter. Den ene af dem var läkare, och han förklarade att han återvändt till Epgiand-ndast derför att helsotillståndet varit så godt, att han icke kunnat få några patienter. — SCEN PÅ EN ENGELSK TEATER. En man vid namn Hill tog, tillika med trenne andra, en loge på Victoriateatern i London och började der föra oväsende, hvissla åt en af aktrisörna och kalla henne för en gammal hexa. Slutligen blefvo de så bullersamma, att hela publiken ropade kör ut dem. Representationen måste afbrytas och direktöFen steg fram och uppmanade de stojande att uppföra sig anständigt och bedja publiken om ursäkt. De Srenne gjorde det, på det sättet att de trädde fram till logens barrier, toge af sig hattarne och bockade sig åt alla sidor, men Hill ville icke beqväma sig härtill, utan fortfor att väsnas tills han blef utförd med våld, dervid han slog sönder ett dyrbart spegelglas.