vergåfvo honom icke heller nu. Le Blond
tycktes blifva vackrare med hvar dag, och frun-
timmerna påstodo alltjemt att hans silken och
spetsar voro de bästa i Namur, och hans pri-
ser de mest modererade. Lycklige Le Blond!
— Men var han lyckosam häri, så var han
det så mycket mindre hvad den italienska gram-
matikan vidkom. Det var en tröttande sys-
selsättning och dessutom råkade han snart ut
för ett annat hinder i siva studier.
HINDRET.
En varm sommardag då han gick uti träd-
gården med den italienska grammatikan i sin
hand och höll på att inträda i jasminbersåen,
märkte han att den redan var upptegen. Ett
ungt fruntimmer satt der ifrigt lutad öfver en
bok. Hon kunde ej vara mer än aderton år —
och så behaglig att Le Blond aldrig trodde sig
hafva sett något behagligare; — ty det var in-
gen anblick man hade tillfälle till hvar dag:
denna hals af snö, dessa kinder af rosor, dessa
glödande läppar, och rundt omkring det herr-
liga hufvudet dessa korpsvarta flätor, böljande
likt ett mola som kunnat utgöra en del af det
egyptiska mörkret. Le Blond stod vid ingån-
gen till bersån häpen och bestört, och den
sköna okända var ej mindre förvånad vid Le
Blonds annalkande, som tycktes kenne lik en
varelse från en annan verld. Verkligen såg
det ej ut som bon aldrig förut skådat någon
Le Blond. - I ögonblickets förvirring bugade
hon sig för honom och han nära nog neg för
henne, och begge bådo de tusen gånger om för-
låtelse utan att vara det ringaste missnöjda med
hvarandra. Slutligen började ett samtal, som
å den skönas sida fördes med en förundrans-
värdt flytande tusga, men Le Blond till föga
f romma, hvars själ för det första mer lag i
hans ögon än i hans öron, och för det andra var
hennes fransyska nästan obegriplig och starkt
blandad med den italienska dialekten. De fingo
likväl reda på att de voro grannar. Trädjgår-
den, som gränsade intill Le Blonds, tillhörde
det stora huset, hvars front låg mot gatan S:t
Fiacre, hvilken gata gick i paralell med den