vergåfvo honom icke heller nu. Le Blond tycktes blifva vackrare med hvar dag, och fruntimmerna påstodo alltjemt att hans silken och spetsar voro de bästa i Namur, och hans priser de mest modererade. Lycklige Le Blond! — Men var han lyckosam häri, så var han det så mycket mindre hvad den italienska grammatikan vidkom. Det var en tröttande sysselsättning och dessutom råkade han snart ut för ett annat hinder i siva studier. HINDRET. En varm sommardag då han gick uti trädgården med den italienska grammatikan i sin hand och höll på att inträda i jasminbersåen, märkte han att den redan var upptegen. Ett ungt fruntimmer satt der ifrigt lutad öfver en bok. Hon kunde ej vara mer än aderton år — och så behaglig att Le Blond aldrig trodde sig hafva sett något behagligare; — ty det var ingen anblick man hade tillfälle till hvar dag: denna hals af snö, dessa kinder af rosor, dessa glödande läppar, och rundt omkring det herrliga hufvudet dessa korpsvarta flätor, böljande likt ett mola som kunnat utgöra en del af det egyptiska mörkret. Le Blond stod vid ingången till bersån häpen och bestört, och den sköna okända var ej mindre förvånad vid Le Blonds annalkande, som tycktes kenne lik en varelse från en annan verld. Verkligen såg det ej ut som bon aldrig förut skådat någon Le Blond. I ögonblickets förvirring bugade hon sig för honom och han nära nog neg för henne, och begge bådo de tusen gånger om förlåtelse utan att vara det ringaste missnöjda med hvarandra. Slutligen började ett samtal, som å den skönas sida fördes med en förundransvärdt flytande tusga, men Le Blond till föga f romma, hvars själ för det första mer lag i hans ögon än i hans öron, och för det andra var hennes fransyska nästan obegriplig och starkt blandad med den italienska dialekten. De fingo likväl reda på att de voro grannar. Trädjgården, som gränsade intill Le Blonds, tillhörde det stora huset, hvars front låg mot gatan S:t Fiacre, hvilken gata gick i paralell med den