ör hädanefter som hittills bibehållet, såsom bästa
grundvalen för allmän uppfostran; men äfven ve
tenskapernas öfriga grenar, hvilka dagligen erhålla
allt större vigt och värde, skola kraftigt befordras.
Med undantag af matematik och klassiska litteratu-
ren, hafva alla de andra vetenskaperna hittills in-
nehaft en så underordnad ställning, att det grän-
sade snart sagdt till det löjliga. Historiska facket
och statsvetenskapen existerade blott till namnet.
Engelska lagfarenhetens studium var nästan helt och
hållet okändt. Moderna språken och nyare histo-
rien förekommo universiteternas föreståndare såsom
onyttigt snack. En medlem af Sydney-Sussex-Col-
legium skulle sålunda hafva ansett sig berättigad
att rynka på näsan åt furst Talleyrand, och en
Baccalaureus i matematik, som ännu icke hunnit
bli torr bakom öronen, och som är försjunken i
betraktelser öfver sin Sinus och Cosinus, skulle sä-
kerligen egna föga uppmärksamhet åt brr Guizot
och Hallam. Med förlof. ers kg! höghet, har
det hetat, vi utgöra ett matematiskt universitet.
Och det oaktadt hade universitetet, till och med i
de matematiska ; vetenskaperna, icke något enda
namn af betydenhet alt uppvisa, med undantag af
Airey. Hvad undervisvingen angick, så bekymrade
professorerne sig föga derom och syntes sjelfva säl-
lan i lärostolen: de öfverlemnade undervisningsver-
ket åt kollegiernas informatorer eller tutorer, och
desse åter till privat-informatorerna, som till stör-
sta delen voro helt unga personer. Det var egent-
ligen dessa sistnämnda, som informerade vid uni-
versiteterna, och deras hufvudändamål var att för-
bereda sina lärjungar till examen.
— UPPTÄCKT AF STÖLD UNDER EGNA OMSTÄN-
DiIcnETER. En dag i början af denna månad kom
till poliskommissarien i ett qvarter af Paris en 48
års yngling, blek och nedlagen, och anmälde med
en af suckar qväfd röst, att han vore upphofsman-
nen till en penninogestöld af 700 francs, som för en
tid sedan blifvit begårgen hus en gravyrbandlare
vid namn Martinet, som en dag hade saknat denna
summa i sion kassa. Den unga mannen var enga-
gerad hos Martinet, och hans uppförande hade al-
drig gifvit minsta anledning att misstänka honom.
Förvånad öfver hans uppgift, frågade poliskom-
missarien, som redan förut kände ynglingen, hvil-
ken orsak hade föranledt honom att sålunda öfver
lemna sig i rättvisans händer. Han berattade: då,
att han stod i förbindelse med en 416-årig flicka,
som han hade förfört. Denna flicka kunde med
sitt arbete nätt och jemnt förtjena sitt uppehälle,
och yndlinogen å sin sida hade en ganska liten lön,
så att han icke kunde mildra den fattigdom, hvari
hans älskarinna befann sig. Han hade då af ömhet
för henne fallit på den tankan, att undansnilla från
sin patron så mycket pengar, att han kunde för-
sätta henne uti något litet välstånd. När han pu
tagit de omnämnda 700 fr., hade han burit dem
upp i hennes vindskammare, men noga aktat sig
att omtala på bvad sätt han fått dem, utan sagt
att summan varit iosatt på sparbanken. Flickan
trodde detta, och en stor del af pengarna användes
att betala några skulder och uppköpa litet möbler.
— Emedlertid började den unga arbeterskan snart
att fatta misstankar om sanningen af berättelsen;
hon belägrade flere gånger sin älskare med frågor,
och fick honom slutligen att erkänna. Harmsen
öfver en sådan handling, tog hon beslutsamt sitt
parti; hon återvände till sin familj, bekände allt
för sin mor, erhöll hennes förlåtelse, och ville icke
mer återse den person, som hon hade haft den olyc-
kan att älska,
Det var i förtviflan häröfver, jemte en deraf or-
sakad större inverkan af ånger, som yngliogen nu
hade kommit att öfverlemna sig såsom fånge.