ör hädanefter som hittills bibehållet, såsom bästa grundvalen för allmän uppfostran; men äfven ve tenskapernas öfriga grenar, hvilka dagligen erhålla allt större vigt och värde, skola kraftigt befordras. Med undantag af matematik och klassiska litteraturen, hafva alla de andra vetenskaperna hittills innehaft en så underordnad ställning, att det gränsade snart sagdt till det löjliga. Historiska facket och statsvetenskapen existerade blott till namnet. Engelska lagfarenhetens studium var nästan helt och hållet okändt. Moderna språken och nyare historien förekommo universiteternas föreståndare såsom onyttigt snack. En medlem af Sydney-Sussex-Collegium skulle sålunda hafva ansett sig berättigad att rynka på näsan åt furst Talleyrand, och en Baccalaureus i matematik, som ännu icke hunnit bli torr bakom öronen, och som är försjunken i betraktelser öfver sin Sinus och Cosinus, skulle säkerligen egna föga uppmärksamhet åt brr Guizot och Hallam. Med förlof. ers kg! höghet, har det hetat, vi utgöra ett matematiskt universitet. Och det oaktadt hade universitetet, till och med i de matematiska ; vetenskaperna, icke något enda namn af betydenhet alt uppvisa, med undantag af Airey. Hvad undervisvingen angick, så bekymrade professorerne sig föga derom och syntes sjelfva sällan i lärostolen: de öfverlemnade undervisningsverket åt kollegiernas informatorer eller tutorer, och desse åter till privat-informatorerna, som till största delen voro helt unga personer. Det var egentligen dessa sistnämnda, som informerade vid universiteterna, och deras hufvudändamål var att förbereda sina lärjungar till examen. — UPPTÄCKT AF STÖLD UNDER EGNA OMSTÄNDiIcnETER. En dag i början af denna månad kom till poliskommissarien i ett qvarter af Paris en 48 års yngling, blek och nedlagen, och anmälde med en af suckar qväfd röst, att han vore upphofsmannen till en penninogestöld af 700 francs, som för en tid sedan blifvit begårgen hus en gravyrbandlare vid namn Martinet, som en dag hade saknat denna summa i sion kassa. Den unga mannen var engagerad hos Martinet, och hans uppförande hade aldrig gifvit minsta anledning att misstänka honom. Förvånad öfver hans uppgift, frågade poliskommissarien, som redan förut kände ynglingen, hvilken orsak hade föranledt honom att sålunda öfver lemna sig i rättvisans händer. Han berattade: då, att han stod i förbindelse med en 416-årig flicka, som han hade förfört. Denna flicka kunde med sitt arbete nätt och jemnt förtjena sitt uppehälle, och yndlinogen å sin sida hade en ganska liten lön, så att han icke kunde mildra den fattigdom, hvari hans älskarinna befann sig. Han hade då af ömhet för henne fallit på den tankan, att undansnilla från sin patron så mycket pengar, att han kunde försätta henne uti något litet välstånd. När han pu tagit de omnämnda 700 fr., hade han burit dem upp i hennes vindskammare, men noga aktat sig att omtala på bvad sätt han fått dem, utan sagt att summan varit iosatt på sparbanken. Flickan trodde detta, och en stor del af pengarna användes att betala några skulder och uppköpa litet möbler. — Emedlertid började den unga arbeterskan snart att fatta misstankar om sanningen af berättelsen; hon belägrade flere gånger sin älskare med frågor, och fick honom slutligen att erkänna. Harmsen öfver en sådan handling, tog hon beslutsamt sitt parti; hon återvände till sin familj, bekände allt för sin mor, erhöll hennes förlåtelse, och ville icke mer återse den person, som hon hade haft den olyckan att älska, Det var i förtviflan häröfver, jemte en deraf orsakad större inverkan af ånger, som yngliogen nu hade kommit att öfverlemna sig såsom fånge.