den häftigaste art läses om Stockholms reformsällskap och dess åtgöranden för inledande af en konstitutionsförbättring i Sverge i mera demokratisk anda än hitiotills. Vidare ser man i samma nummer en pompös artikel med loford öfver general Lefrån; en man, hvilken till sina tänkesätt säkert står på längre afstånd från all slags republik, än han står ifrån sjelfva Wrangel och Windisch-Grätz. Det oaktadt omhuldas ban här storligen af samma S. B., som nyss ofvanföre med skäl salat så illa om de begge sistnämnde, t general Lefrn såsom militärlärare och embetsman lcmnom allt värde! Aktningen för hans person i öfrigt har icke lidit förnärmande derigenom, att flere icke instämt i havs ultrakonservativa åsigter och yttranden i riksdagsfrågor. Men nu kommer jag till Söndagsbladets beundrånsvärda simplicitet. Det gifver general Lefren ett ampelt testimonium för hans goda uppförande såsom militärbehafvare i somras på Fyen. Men general Lefrån har icke haft något kommando på Fyen. Hans miliärbefäl sträckte sig icke utom Skåne. Till bestyrkandz af general Lefrens förträfflighet anför Söndagstiadet utdrag ur ,elt bref från en i kampanj.n deltagande militär,, hvilken berömmer en general L. (namnet utsättes ej vidare), och omtalar dennes meriter på Fyen, Straxt är Söndegsbladet tillhonds med granna loford åt geners! Lefråa; icke kännande, att den på Fyen kon menderande generalen hette Löwenhjelm. Ö:ver en så sir blunder skulle hvar och en avsan blygas. I Söndagsbladets spalter är de! ett verkligt blomster. Det resultat, som me: visshet qvarstår, är att S. B. (det extra-radiialt-repubiikanska bladet !!) velat tända rökvek för en Ultra, ehuru det råkat hugga i stev om personen och namnet. På hvilket nummer man kastar ögat, varsnar man bevis på denna dubbelhet. Det konservativa elementet jemte dess koryfeer framhållas ofta såsom förträffliga, smekas, ja beundras, på samma gång som den delen af det demokratiska elemettet, som man väl vet vara omöjlig senom sin orimlighet, lofordas. Delta är alldels på sin plats i skandalbladet! Säkrare tillsmidas aldrig folkets bojor, än då på detta sätt obäkeligt sladdras om en frihet, som ej ku blifva utaf, men derjemte fintligt framskjutes beröm för träldomens principer och absolutismens fantaster. Så dlöser sig gåtan af Söndagsbladets inkouseqvenser. Okunnigt och platt i sak, plumpt i sättet, besitter dock detta blad en viss slugbet af låg art och anda: hyckleriets slughet. Den består deri, att alla personer, som arbeta på införandet af en förnuftig frihet, anfaller det käckt och oförtrutet med silt etter; och Söndagsbladets ledare gör detta just. derföre, emedan han ganska väl vet, att om friheten föres fram med förnuft, så skall hon lyckss och komma till verklighet. Jag säger här med flit Söndagsbladets ledare. Denne eller desse, hvilka de må vara, bafva ingenting angelägnaie än att söka skada Aftonbladet, så:som en at hufvudrepresentanterne bland dem som arbeta för den förnuftiga friheten i Sverge. Såsom väsentlig del af ett sådant fenomen kunde i detta tidskilte ock väntas, hvad äfven punktligt inträffat: ett i de båda sista Söndagsbladen upprepadt anfall mot regementspastorn Aimqvist. De förfärliga skränen i Söndagsbladet kunde iogifva den tron, att dess Sjöberg befuone sig i lifsfara för regementspastorn. Den sednare kallas ej blott samvetslös,, utar den samvetslösaste bland alla samvetslösen. Uti första numret söker man förgäfves efter anledniogen till detta uttryck af Söndogsbladisk kraftansträngning; i det sednare, eller för i söndags, ser man att det är Almqvists skrifter eller egeoskapen såsom författare, som satt Söndagsbladet i harnesk. Visserligen är det ock sannt, att Almqvist i sina skrifter både tänker och talar helt olika med Söndagsbladet. Häruti besticker sig således. felet ! och det är visserligen afskyvärdt. Ännu är man likväl ej på det klara. Hr Almqvists arbeten, kan Söndagsbladsskrifvaren, såsom obeläst och in litteris obevandrad, ej bedömma: Någonting starkt specielt måste således hafva väckt upp dygdeharmen hos denne annars dygdefiendtlige bläckhörnspatron. Månne hr Almqvist i några af sina berättelser eller romsner, der ibland de goda menniskorna äf-: ven så måvga skurkar, löst folk och dåliga varelser skildras både till handlingar och hållna samtal, hvilkas innebåll och uttryck måste tro: get passa till de skildrade karaktererna, kan hafva tecknat någon person som stött Sönpdagsbladsskrifvaren för hufvudet och gjort honom så gallsprängd? Likväl kan jag icke påmidna mig en ends, som genom fullkomlig likhet kände oroa honom såsom åsyftad anspelving. Dessutom äro ju Almqvists flesta kåraktersskildringar utgifna flera år innan den man, för hvilken, Söndagsbladet med skäl intresserar sig, hade gjort sig känd i allmänheten. -Måöpä ändra enskilda personer äro oförskämdt behåndlade i;Söndagsbladet, med allusioner: på låg och hög, hvilket jag ej denna gång vidare vill nämna, men framdeles torde få omtala, till kuriösa sakers belysning och :Vllrättavisande, om åt detta nu lemnas ett benäget rum i Aftonbladet, såsom jag anhåller. B. W