den häftigaste art läses om Stockholms reform-
sällskap och dess åtgöranden för inledande af
en konstitutionsförbättring i Sverge i mera de-
mokratisk anda än hitiotills. Vidare ser man
i samma nummer en pompös artikel med loford
öfver general Lefrån; en man, hvilken till sina tän-
kesätt säkert står på längre afstånd från all slags
republik, än han står ifrån sjelfva Wrangel och
Windisch-Grätz. Det oaktadt omhuldas ban här
storligen af samma S. B., som nyss ofvanföre
med skäl salat så illa om de begge sistnämnde,
t general Lefrn såsom militärlärare och em-
betsman lcmnom allt värde! Aktningen för
hans person i öfrigt har icke lidit förnärmande
derigenom, att flere icke instämt i havs ultra-
konservativa åsigter och yttranden i riksdags-
frågor. Men nu kommer jag till Söndagsbla-
dets beundrånsvärda simplicitet. Det gifver ge-
neral Lefren ett ampelt testimonium för hans
goda uppförande såsom militärbehafvare i som-
ras på Fyen. Men general Lefrån har icke haft
något kommando på Fyen. Hans miliär-
befäl sträckte sig icke utom Skåne. Till be-
styrkandz af general Lefrens förträfflighet anför
Söndagstiadet utdrag ur ,elt bref från en i
kampanj.n deltagande militär,, hvilken beröm-
mer en general L. (namnet utsättes ej vidare),
och omtalar dennes meriter på Fyen, Straxt
är Söndegsbladet tillhonds med granna loford
åt geners! Lefråa; icke kännande, att den på
Fyen kon menderande generalen hette Löwen-
hjelm. Ö:ver en så sir blunder skulle hvar
och en avsan blygas. I Söndagsbladets spal-
ter är de! ett verkligt blomster. Det resultat,
som me: visshet qvarstår, är att S. B. (det
extra-radiialt-repubiikanska bladet !!) velat tän-
da rökvek för en Ultra, ehuru det råkat hug-
ga i stev om personen och namnet.
På hvilket nummer man kastar ögat, vars-
nar man bevis på denna dubbelhet. Det kon-
servativa elementet jemte dess koryfeer fram-
hållas ofta såsom förträffliga, smekas, ja beun-
dras, på samma gång som den delen af det de-
mokratiska elemettet, som man väl vet vara
omöjlig senom sin orimlighet, lofordas. Delta
är alldels på sin plats i skandalbladet! Sä-
krare tillsmidas aldrig folkets bojor, än då
på detta sätt obäkeligt sladdras om en frihet,
som ej ku blifva utaf, men derjemte fintligt
framskjutes beröm för träldomens principer och
absolutismens fantaster. Så dlöser sig gåtan af
Söndagsbladets inkouseqvenser. Okunnigt och
platt i sak, plumpt i sättet, besitter dock detta
blad en viss slugbet af låg art och anda: hyck-
leriets slughet. Den består deri, att alla per-
soner, som arbeta på införandet af en förnuf-
tig frihet, anfaller det käckt och oförtrutet med
silt etter; och Söndagsbladets ledare gör detta
just. derföre, emedan han ganska väl vet, att
om friheten föres fram med förnuft, så skall
hon lyckss och komma till verklighet. Jag sä-
ger här med flit Söndagsbladets ledare. Denne
eller desse, hvilka de må vara, bafva ingenting
angelägnaie än att söka skada Aftonbladet, så-
:som en at hufvudrepresentanterne bland dem
som arbeta för den förnuftiga friheten i Sverge.
Såsom väsentlig del af ett sådant fenomen
kunde i detta tidskilte ock väntas, hvad äfven
punktligt inträffat: ett i de båda sista Sön-
dagsbladen upprepadt anfall mot regements-
pastorn Aimqvist. De förfärliga skränen i Sön-
dagsbladet kunde iogifva den tron, att dess
Sjöberg befuone sig i lifsfara för regements-
pastorn. Den sednare kallas ej blott samvets-
lös,, utar den samvetslösaste bland alla sam-
vetslösen. Uti första numret söker man för-
gäfves efter anledniogen till detta uttryck af
Söndogsbladisk kraftansträngning; i det sed-
nare, eller för i söndags, ser man att det är
Almqvists skrifter eller egeoskapen såsom för-
fattare, som satt Söndagsbladet i harnesk. Vis-
serligen är det ock sannt, att Almqvist i sina
skrifter både tänker och talar helt olika
med Söndagsbladet. Häruti besticker sig såle-
des. felet ! och det är visserligen afskyvärdt.
Ännu är man likväl ej på det klara. Hr
Almqvists arbeten, kan Söndagsbladsskrifvaren,
såsom obeläst och in litteris obevandrad, ej
bedömma: Någonting starkt specielt måste så-
ledes hafva väckt upp dygdeharmen hos denne
annars dygdefiendtlige bläckhörnspatron. Månne
hr Almqvist i några af sina berättelser eller
romsner, der ibland de goda menniskorna äf-:
ven så måvga skurkar, löst folk och dåliga va-
relser skildras både till handlingar och hållna
samtal, hvilkas innebåll och uttryck måste tro:
get passa till de skildrade karaktererna, kan
hafva tecknat någon person som stött Sönp-
dagsbladsskrifvaren för hufvudet och gjort ho-
nom så gallsprängd? Likväl kan jag icke på-
midna mig en ends, som genom fullkomlig lik-
het kände oroa honom såsom åsyftad anspel-
ving. Dessutom äro ju Almqvists flesta kårak-
tersskildringar utgifna flera år innan den man,
för hvilken, Söndagsbladet med skäl intresserar
sig, hade gjort sig känd i allmänheten.
-Måöpä ändra enskilda personer äro oförskämdt
behåndlade i;Söndagsbladet, med allusioner: på
låg och hög, hvilket jag ej denna gång vidare
vill nämna, men framdeles torde få omtala, till
kuriösa sakers belysning och :Vllrättavisande,
om åt detta nu lemnas ett benäget rum i Af-
tonbladet, såsom jag anhåller. B. W